JohannaMariaMs

Som alltid när man lagar en trerätters (för det blir tre rätter) så är det efterrätten jag gjort först, eller halva i alla fall ;)

Det brukar ta mig ca 20 minuter att ta mig hem efter att jag slutat idag kom jag inte hem förrens efter 14.00.
 Idag har vår växel och våra telefoner haft tuppjuck! Eller dom fick tuppjuck strax innan växeln skulle stänga! Telefonerna hade ingen mottagning och växeln vägrade att stänga ner! Trots att vi har en inställning som säger att dag före röd dag så ska den stänga klockan 13.00!

Först nu, 1,5 timmar efter att jag ringt till supporten och dom säger att dom ska återkomma asap får jag hjälp. Eller hjälp och hjälp, jag och kollega fixade så att växeln stängde sig. Killen på supporten sa att det skulle vara bra om jag ringde direkt till dom när problemet upstod! Jävla pucko, det var ju det jag gjorde, men då var det ingen som ville hjälpa, utan dom ringe upp först 1,5 timmar senare!

Sen kunde han heller inte säga vad problemet var, det såg rätt ut sa han. Men något måste ju vara fel om växeln inte vill stänga ner?? TRE och deras Switchväxel kan ta sig!

Så, nu har jag fått spy lite galla över TRE så nu känns det genast lite bättre :)

Den här veckan har helt klart kommit upp i min topp-tio av de sämsta veckorna jag någonsin haft! Veckan började i måndags med en morgonpromenad och sen jobb, gick sen och klippte mig och blev nöjd. Så måndagen var som vilken måndag som helst. Tisdagen var det däremot inte.

Så fort jag kom till jobbet på tisdagen hade jag en konstig känsla i kroppen, jag kände att gråten satt i halsen, hjärtat klappade och ångesten kom smygande. Varför vet jag inte. Jag kom till jobbet och fick veta att en kollega som ska pensioneras skulle ta med företaget på lunch, hon hade mailat ut dagen ut till alla och frågat vilka som skulle följa med. Jag fick reda på det här samma morgon eftersom att jag inte fått något mail.. Visste väl att hon säkerligen bara missat mig, men på något sätt blev jag så fruktansvärt ledsen. Det var nog det som fick det hela att rinna över.. Jag som startat morgonen med ångest och tårar i ögonen kunde inte hålla mig. Tårarna bara rann, jag kunde inte göra något åt det! Jag fick gå in flera gånger på toaletten för att åtminstone  f ö r s ö k a  samla mig, men det gick inge vidare. Tillslut gick jag helt rödgråten till en kollega och bad henne följa med mig till läkaren tvärs över gatan. Hon följde med mig och där fick jag sitta i 30 min och prata med en läkare och jag kunde inte sluta gråta. Eller jag grät inte, men tårarna ville inte sluta rinna. Det tog aldrig slut...

Jag och läkaren kom fram till olika alternativ över hur vi skulle gå vidare. Men vi kom i alla fall fram till att jag ska gå och prata med någon. Antingen ska jag gå till KS och prata eller så ska jag gå till någon privat psykolog. Vet att jag inte kommer att sätta mig på KS iallafall..

Hur som, efter läkarbesöket bestämde jag mig för att gå hem för dagen.. Kändes inte roligt att sitta på jobbet och när som helst plötsligt börja gråta. Men innan jag skulle gå hem så skulle jag och kollegan låna den BMW 325i cab som företaget under veckan provkört för att åka och käka lunch. Precis när vi skulle gå ut mot bilen ringer det i min telefon. Då är det Milos dagis som ringer och säger att vi måste åka och hämta Milo för han gjort ett utfall mot en ny inskolnings hund, en hane. Då grina jag ännu mer, sen började jag även grina för att jag inte skulle få åka cab och hämta Milo.. Sjuk grej att grina över, men det var ju lixom det som skulle muntra upp mig..

Vi kom till dagiset och där står en tjej med Milo bredvid sig, utanför dagiset. Han får alltså inte ens vara inne! Sen så säger dom att de hade varit ute på en promenad med Milo och den nya hunden och det hade gått jättebra! Sen hade dom kommit in och gått in med hundarna i boxarna, kopplade, det hade också gått bra, sen så släppte de hundarna och då hade den andra hunden kommit fram och nosat på Milo och då hade han gjort ett utfall. Eller han hade morrat och visat tänderna, sen sa dom att om dom inte tagit bort Milo då så hade han gjort ett utfall.

Jag blir så jäkla arg!! Jag försvarar inte på något sätt det Milo gjort, men dagiset har skött detta så fruktansvärt dåligt! Fick reda på att han inte ens gått sin inskolning med någon hanhund, utan bara med tikar! Vad är det för inskolning lixom? En halv?! Sen så säger dom att dom inte accepterar ett sådant beteende, vilket jag absolut kan köpa, men då kan dom ju bara inte sätta in en hanhund i "Milos" flock och tro att allt ska gå helt smärtfritt, dessutom har Milo bara gått där i 3 veckor plus att dom  v e t  att han är en osäker hund, vilket vi har påpekat för dom. Hanhunden dom höll på att skola in hade tydligen blivit biten två gånger tidigare på sitt gamla dagis. Så då sa jag att två osäkra hundar tillsammans är inte en match made in heaven, man kommer att behöva jobba på det. Vet ni vad hon svarar?! - Men Ralf är så stabil och snäll, han har funkat med alla hundar förrutom Milo, så därför måste han gå.. Dessutom är Milo redan inskolad och då ska han klara att vara med både tikar och hanar. (Vilket han inte ens fått en chans att göra) Sen att dom går in med två hundar kopplade i en box där dom ska lära känna varandra.. JAG ÄR SÅ ARG!!

Jag är absolut ingen expert på hundar, men jag omger mig med folk som har en otrolig erfarenhet av hundar och djur och sen så har jag även en hel del sunt förnuft. En hund som är stabil blir inte biten två gånger.. det måste ha med någon typ av osäkerhet att göra! Jävla skitdagis!

Som sagt, jag försvarar inte alls det Milo gjort, vi måste jobba mera på att bygga upp hans självförtroende och självkänsla för att förebygga sådana här grejer, men dagiset har enligt min mening agerat helt fel!!

Så nu är livet piss.. Milo bor för tillfället hos Patrics syster Nanna och just nu letar vi för fullt efter dagis eller andra alternativ åt Milo. Så, därför har jag inte skrivit något i veckab..

Imorgon är det ett år sedan jag fick mitt cancerbesked. Har egentligen inte funderat så mycket på det tidigare, visst har tänkt lite på det, men idag slog det ner som en blixt från en klar himmel. Jag hade skrivit en liten not i mitt kalender på jobbet. Jag har ju sett den hela veckan men har inte kännt någonting när jag sett datumet.

När jag såg datumet idag så fick jag en sådan ångest att jag var tvungen att gå ut och gå. Helt plötsligt sköjde alla känslor över. Jag som sett den där anteckningen hela veckan, men inte brytt mig! Helt plötsligt blev allt så verkligt..  Bara för att jag nu vet att det är ett år sedan beskedet så har jag blivit nojjig över att jag känner mig konstig, eller att jag tror mig känner knölar på halsen. Jag som inte haft de känslorna tidigare! Jag har inte tänkt de tankarna att jag faktiskt skulle kunna bli sjuk igen, jag har inte klämt mig på halsen, ljumskarna, eller under armarna. Men idag, jäklar vad jag har klämt och känt.

Så nu springer jag runt med ett glas vin samtidigt som jag städar och håller på att laga mat! Har sagt till mig själv att jag ska dricka massa vin imorgon, och på ett-års-dagen två veckor senare när jag fick beskedet om att strålning inte räckte. Jag ska också dricka vin på ett-års-dagen för första cellgiftsbehandlingen, när jag rakade av håret, och hade min sista kur!!

Nu har vi en fungerade tvättmaskin (eller nästan, måste bara fixa en grej för att det ska funka. Haha, jag har ingen koll alls) Mamma, pappa och Fredrik kom hem till mig och installerade tvättmaskinen och sen blev dom bjudna på middag!