Återbesök


Idag är det dags igen...

Klockan 11.30 sitter jag hos min läkare på Hematologen med mig har jag min pappa som alltid har följt med på alla läkarbesök, och alla cellgiftsbehandlingar, förutom två, och alla återbesök.

Min läkare kommer att börja med att fråga hur jag mår, hur allmäntillståndet är, om jag har tappat vikt (på ett ohälsosamt sätt), om jag har problem med svettningar osv osv. Efter det kommer hon att berätta att de inte sett något avvikande i de blodprover jag tog för en vecka sedan. Sen får jag lägga mig på en brits och hon känner igenom lymfställena - ljumskar, mage, hals, ner en bit på bröstet, och runt axlarna och övre delen av ryggen, samt under armarna. Vilket jag för övrigt hatar. När hon känner under armarna. För satan var de tar i när de trycker där. Sen måste de liksom in under allt fett man har där för att kunna känna alla eventuella knölar. 

Känner mig inte jättetaggad inför besöket. Tycker aldrig att det är kul att påminnas om den jobbiga känslan. Att sitta där i väntrummet och se alla människor som också varit/är drabbade. Att minnas.



Min yngsta lillebrors student. Här hade jag bara två dagar tidigare fått min första kur. Minns att jag mådde fruktansvärt dåligt och ville bara sova. Att stå och vänta på att lillebror skulle springa ut och i den värmen, då var man inte kaxig. Men jag minns även att pappa ibland ställde sig med studentplakatet över mig, för att skugga. Men vilken dag det blev. Framåt eftermiddagen/kvällen mådde jag riktigt bra, drack till och med några glas vin. Och sen avslutades kvällen med att jag satt bak på pakethållaren på exets cykel när vi åkte hem till honom.


Kallelse


Då var det dags för en till återbesök men lite kläm och känn på lymfställen, de obligatoriska frågorna såsom viktnedgång, svettningar och det allmäna tillståndet överlag. Men innan dess kommer nog jag och pappa få komma in ca 10 minuter efter bestämd tid,  för att sen komma ut ca femton minuter senare. De här mötena håller aldrig tiden, fast det stör mig inte alls. Man går på ett återbesök och har massor av frågor. I alla fall när man går de första gångerna. Och eftersom att jag är rätt gammal i gemet vad gäller dessa återbesök så finns det inte direkt några frågor. Än så länga i alla fall. De brukar snarare ploppa upp några dagar innan det är dags. Tillsamman med ångesten och tankarna. Tänk om? Vad skulle jag göra om? Hur skulle jag bete mig?



Då.


Herregud vad jag såg ut för 2 år sedan. Västen som jag hade då kunde jag inte ens stänga. Okej, jag vet att jag åtta månader tidigare avslutade min sista kur, men ändå. Jag sket verkligen in allt då...

 
Det enda jag saknar med bilden är hunden. Mammas Milo.


Återbesök


Nu har jag äntligen fått min kallelse till till Hematologen! Det blir tisdagen den 9:e november klockan 10:30. Har väl inte så mycket att ta upp egentligen, annat än att jag skulle vilja göra en  r ö n t g e n när det är dags för mitt nästa besök som borde bli i mars någon gång.

Jag vet att min läkare anser att det inte är nödvändigt då mina prover och tester alltid varit bra. Men jag litar inte riktigt på det där.

För det första så säger inte ett blodprov så mycket egentligen. Det visar i alla fall inte att sjukdomen är tillbaka, om det inte har gått väldigt långt vill säga.

För det andra så går de mycket på mitt allmänna tillstånd: hur jag mår, viktnedgång, svettningar osv. Inga av dessa symptom led jag av innan jag fick min diagnos.

För det tredje
så finns det risk att de inte känner eventuellt svullna lymfkörtar. Jag hade en tumör som satt under min vänstra armhåla, mot bröstet till, som de inte kunde känna, men som de visste att jag hade för de sett den på kontrast-röntgen.

För det fjärde (heter det ens så??) Jag gick till en läkare för att jag ville undersöka den knöl jag hade på min axel, men jag fick berättat för mig att det "bara" var en fettknöl. Fick sen göra ett ultraljud av knölen av en annan läkare som bekräftade att det faktiskt var en fettknöl. Ville endock ta bort knölen för att det var just en knöl! Bad om operation för att ta bort den men det tyckte läkaren var onödigt, "personer lever hela livet med dessa knölar och det är inte  a l l s  farlig!". Men operation blev det. Jag låg på operationsbritsen och skulle precis få lokalbedövningen då två sjuksyrror kom in och sa att de tyckte att det var minsann en liten knöl att operara bort.

Jag tror knappast att någon av dessa berörda personer vet om att jag faktiskt var sjuk. Att "fettknölen" faktiskt var cancer.

Så nej. Jag litar inte riktigt på sjukvården eller på deras tester.


Flashbacks...


...Från sommaren 2008

Två dagar efter första kur. Lillebror Mattias tar studenten.


Träffa-nålen-i-nerv-min.


Blir dåsig.


Fiske på landet.


Sprutor.


Kanyl.


Trött efter kur.


Bada på landet.


Sista kuren.


Skalle-Per.

Fräscha naglar.


Börjar tappa fransar och bryn.


Håret har börjat växa.


Växer ännu mer.


Påväg till jobbet.




Två år sedan


Japp. I dagarna var det två år sedan som jag fick mitt cancerbesked. I år kan jag inte påstå att jag tänkt så mycket på det. Tankarna ligger där någonstans långt inne i skallen och poppar upp lite nu och då, men  o f t a s t förvinner de rätt snabbt igen. Oftast.

Idag kan jag varken fatta att jag ens varit sjuk, eller att det faktiskt har gått hela  t v å år! Det är två år sedan jag gick vilse på Karolinska Sjukhuset och fick hjälp av en trevlig kille som visade mig vägen. Två år sedan sen jag tog hissen upp till andra våningen - Hematologen. Två år sedan som jag ensam satt i väntrummet och nojjade mig inför beskedet. Två år sedan läkare A kom fram och tog mig i handen och sa  " -   O j ,  ä r  d u  h ä r   h e l t  e n s a m . . ?"





En ofarlig knöl


För exakt två år sedan var jag och min dåvarande kille på Bali. Vi hade en helt fantastisk semester och njöt av sol, bad och underbara dyk. Minnen för livet helt enkelt.

När vi kom tillbaka efter fem veckors semester så hade jag en inbokad tid för ultraljud av den knöl jag hade på min vänstra axel. En knöl som jag haft sen hösten. Jag minns att jag fick gå och sätta mig på en brist i väntan på läkaren (eller vad han nu var). Han öppnade dörren och såg allmänt stressad ut. Han tog mig i hand samtidigt som han tuggade på något - en hand som förövrigt luktade fisk fråga mig inte varför men det minns jag mycket tydligt.

Läkaren kletade sen på lite gelé på axeln och rörde "ultraljudspinnen" fram och tillbaka över knölen samtidigt som han bekräftade att det var en vanlig och framförallt ofarlig fettknöl. En fettknöl som folk lever med hela livet utan att ta bort. Ofarlig. Just då sa det inte mig så mycket, jag ville ju bara ta bort den. Det var ju trots allt en knöl som syntes och jag störde mig på den. Jag framförde mina önskemål om en operation men läkaren (eller vad han nu var) avfärdade det och sa "-Det är en vanlig fettknöl som man inte gör någonting åt" Han upprepade även att "Folk lever med dessa hela livet." Han fick mig att känna mig dumförklarad, extremt utseendefixerad och resurskrävande som ville göra en operation på något som "Folk lever med hela livet". En ofarlig knöl helt enkelt.

Det känns skönt att skriva om det här såhär en tid efter. Man har hunnit reflektera, glömma och förtränga. Men framförallt så minns jag flera detaljer. När jag skriver minns jag flera detaljer. När jag skriver så minns jag. Det är jobbigt, men samtidigt känns det som att personen jag skriver om, som satt på britsen och väntade på läkaren (eller vad han nu var) vars händer luktade fisk, inte var jag. Det var någon annan. En annan Johanna.


Minns ni?



Läkarbesöket



Läkarbesöket gick bra!
Hade ju en ny läkare – igen. Men hon var riktigt bra faktiskt. Mina prover såg jättebra ut och hon kände ingenting avvikande när hon kände igenom lymfställena. Så det känns riktigt bra!

 

Fick däremot reda på att de inte kan göra något åt det fula ärret jag har på axeln. De vill inte hålla på och ”gräva” där som hon så fint uttryckte det, plus att det med all sannolikhet kommer att se värre ut än vad det gör nu :( . Men å andra sidan, ärret är en väldigt liten del av det hela. Egentligen.

 

En annan sak som kom upp var det här med min viktnedgång. Jag berättade att jag gått ner närmre 6 kg under 1,5 månader men att jag visste vad det berodde på. Då tittade hon strängt på mig och sa att jag absolut inte får banta och jag får absolut inte gå ner något mer i vikt! Jag får träna och bygga muskler, men jag får inte träna för mycket. Hon tog min vikt och sa att de kommer att hålla stenhård koll på om jag går ner mera.  Tycker att det är jättebra att de håller koll, jag vet ju att ett tecken på att sjukdomen kommit tillbaka är just viktnedgång. Jag har ju inte direkt som mål att banta eller att gå ner i vikt, jag vill bara blir mer fit och tränad. Jag vet att muskler väger mer än fett, men får ändå inte riktigt ihop ekvationen att inte gå ner mer i vikt? Men det löser sig säkert, får försöka hålla mig på den vikt jag ligger på idag, med träning och bra kost.

 

 


Kallelse...

... Till Hematologen. Jag som har funderat på när den skulle komma. Men alltid skönt när den väl dimper ner i lådan, då vet man lixom. Än så länge känner jag mig lugn, men vet att det brukar kunna ändras ju närmre D-day jag kommer. Men nu är jag lugn. Kolugn till och med. Eller, jag börjar redan oroa mig för sticket i armvecket. Usch, blä och fy!



Nu är det snart dags för middag. Tanken var att vi skulle äta raggmunk, så jag gick och köpte mjölk men glömde självklart äggen, så det för bli rösti istället. Men inte mig emot, det är gott det med =)


Enbart din känsla

Jag minns när jag fick reda på att jag hade cancer.  Jag fick reda på att jag var sjuk och hade cancer och att jag med all säkerhet skulle få behandling, men man visste inte i det läget vilken behandling jag skulle få. Det skulle ett flertal tester, prover och röntgen avgöra.

 Jag jobbade i två veckor efter mitt första cancerbesked, det är två veckor av dimma. Jag minns bara fragment av den tiden. Jag minns däremot att jag läste två böcker som jag blivit rekommenderad av en vän att läsa. Självklart var det två böcker som handlade om cancer. Som jag grät, när jag läste dem. Den ena var  Ps. I Love You av Cecelia Ahern och En Sorts Kärlek av Ray Kluun. Jag minns att en person sa till mig, ”-Nu är ju inte du lika sjuk som personerna i böckerna, men det kanske kan vara bra för dig att läsa dem..”


 Nu var det så att jag faktiskt tog illa vid mig av det den här personen hävde ur sig. Jag visste att jag inte var dödssjuk, men jag visste inte HUR sjuk jag var. Att veta att du kommer att få behandling men inte vilken, eller HUR länge. Att veta att du kommer att må dåligt, men inte HUR dåligt.  En persons känslor inför sjukdom eller dödsfall, lycka, förlossning, livet ja, allt,  är enbart ens egen. Ingen annan kan någonsin säga hur man bör känna eller hur man bör hantera den känslan.

 Det är din känsla. Och enbart din.


För ett år sedan...

... Hade jag min sista kur! Det är h e e e e l t  galet... Ett helt år har gått. Ett helt l å å å n g t  år. En julafton, födelsedagar, halloween, påsk, sommar och semester. Många konstiga känslor poppar upp i skallen på en, samtidigt så har jag glömt bort en massa. Ibland tänker att:  - Så farligt var det ju inte, så dåligt mådde jag väl inte , så ont hade jag väl inte. Men så går jag tillbaka till det jag skrivit i bloggen, här,  här,  här,  här  och här, och minns. Men jag minns bara om jag väljer att själv minnas genom att gå tillbaka och läsa. Då minns jag hur jag  v e r  k l i g e n  mådde.



Strax innan pappa kom och hämtade mig


På Ks. Fick kanylen i på handen. Armen blev iskall, därav handduken.


Morgonen efter


2009-07-30

Idag har Milo varit en "det " i ett år :) Så här skrev jag för exakt ett år sedan, haha, till och med nästan exakt samma tid oxå!


" Nu är hunden lämnad hos veterinären och jag och Patric har precis käkat frukost! Har även hunnit vara på sjukhuset där jag tog blodprov för att se om jag måste fortsätta ta mina sprutor. Vi har hunnit med massor med andra ord...

Sen när Milo är "klar" så åker vi till Solö och myser med alla hundar!
En kul grej, Patrics jobbarkompis har en vattenskoter som inte riktigt vill fungera. Men Patrics pappa Lasse tror han vet vad som är felet. Vilket betyder att vi tar med oss skotern till Solö. Får vi den sen att funka så har vi en jätterolig leksak att leka med! :) "

Om en vecka för ett år sedan (hänger ni med...?) hade jag även min sista kur! Gud det är helt galet vad tiden har gått fort! Kom även på att jag har ju till och med haft 1-års jubileum för bloggen, och jag har helt missat det..!!


Läkarbesöket

Det gick bra hos läkaren! Även fast man kommer därifrån mer förvirrad än när man kom dit. Blodprovet som jag tog såg bra ut, vilket egentligen inte spelar någon roll, det är rutin att ta blodprov men dom visar egentligen inte någonting, det kan visa på en pågående infektion man har i kroppen, men provet i sig säger  n a d a . Inga knölar kände hon heller, vilket är bra... Frågade henne hur man då upptäcker om man eventuellt skulle få ett återfall. Åter igen så säger hon att man får lyssna till kroppen, har man gått ner i vikt? Svettningar? Feber?  Jag påpekade då för henne att jag inte haft någon av dessa symptomer under hösten 2008 då jag först upptäckte min knöl. Inte heller blev jag särskilt bra bemött av vården då jag ville ta bort knölen. Utöver den synliga knölen på axeln så hade jag ju även en knöl under armen, strax mot bröstmuskeln, som inte kändes. Anta att jag "bara" hade haft den.. Hur upptäcker man något sådant då? Om den varken känns eller syns, jag visar inte på några symptomer och ett blodprov säger varken bu eller bä? Det kunde hon självklart inte svara på, annat än att man får lyssna på kroppen, och sen gör hon en utvärdering när hon träffar mig nästa gång...

Som sagt, känner mig mer förvirrad nu. Läkarbesöket gav mig inte ett jota, förutom att proverna såg bra ut och att hon inte kände några knölar. Det stillar verkligen min oro. Samtidigt som att mötet inte gav mig ett smack, så är jag ändå fruktansvärt glad att hon  i n t e  hittade något avvikande, vare sig det gäller knölar eller blod : ) WOHO!

För ett år sedan...27/5 2008

...Fick jag min första kur.  Jag hade tid på hematologiavdelingen klockan 09:00. Med mig hade jag Patric och Stina... Jag minns att vi åkte hemifrån vid 08:20 för vi ville komma i god tid till sjukhuset. Men så fort vi kom ut på motorvägen var det smockat med folk.

Men vi hade tur och kom till KS strax innan klockan 9. När vi sitter i korridoren (visste inte att det fanns ett väntrum) och väntar så går det förbi en sjuksyrra som pratar hackigt och rör sig väldigt ryckigt, hon lixom skakar. Jag säger fnissande till Patric och Stina : "-Hoppas jag inte får henne som sjuksyrra..." Inte för att jag inte trodde att hon kunde göra sitt jobb, men man blir ju lite nervös när det är första gången och man vet inte alls hur det går till.

Efter ett tag blir vi visade till väntrummet och där sitter en tant som tror att vi är där och ska intervjua någon för vår skoltidning (Öööhh vi tid studenten för för nästan 3 år sedan). Anledningen till att hon trodde det var för att Patric hade sin stora Olympus med sig :) Jag sa ingenting då, utan hon kunde gärna få tro att vi var där för att fotografera, det hade jag gärna gjort oxå. Istället.

Efter att ha väntat ett tag kommer hon ryckiga och skakiga sjuksyrran in i rummet och ropar "-Johanna Moll.." varpå jag reser mig upp och ler lite försktigt. Marita som sjuksyrran heter frågar mig om jag vill ligga i en säng eller sitta/ligga i en sådan där stol. Jag väljer stolen. Kommer in och sätter mig i stolen och leker lite med inställningarna. Jag sänker ryggstödet och drar upp fotstödet så att mina fötter har något att luta på... Det var dagens roligaste!


Maritha börjar förbereda för att sätta in kanylen i armen och sprutar in koksalt och annat. Hon sprutar även i cytostatikan "vargtass", vet inte vad det var eller heter, men hon sa att det såg ut som vargtass, eller som rosévin, dock var det här  l i i i i t e  starkare... Idag kan jag knappt se på när någon dricker rosévin.. Den andra cytostatikan får vi vänta lite på för det var inte färdigblandat än. Minns att Marita sprutade in koksalt och annat så långsamt och säkert i armen. Det kändes knappt. Många trycker i det så snabbt att man verkligen känner att det kommer in i armen, för det blir ett sådant tryck. Men Marita lät det verkligen ta den tiden det behövde för att jag inte skulle känna obehag.


Efter ca 3 timmar på KS var det dags att dra sig hemmåt.
Men först var jag tvungen att kissa. Man får ju i sig en hel del vätska så det var verkligen P A N I K !!  Vad Marita därmot glömt att berätta var att kisset efter "vargtassen" blir färgat rött. Usch vad illa jag mådde då! I hissen på väg ner till bilen blir jag så jäkla hungrig. Bakishungrig. Så vi bestämmde oss för att köpa pizza och käka den hemma hos oss. Sagt och gjort. Jag köper en pizza med räkor och bladpersilja på. Klämde i mig nästan hela pizzan, vilket aldrig annars brukar hända. Stina frågade mig hur jag mådde och jag säger att jag känner mig lite konstig. Ögonen känns jättetunga och det känns nästan som att jag hade feber. 

Efter lunchen åkte Patric vidare till jobbet (jag sa att det var ok, jag hade ju Stina). Vi bestämmde oss för att vi ville baka rulltårta, så vi gick ner till ICA och handlade. Fortfarande kände jag mig konstig och offantligt trött, vad jag inte visste då var att det bara var börja...

Vi bakade och käkade lite rulltårta. Sen satte vi oss i soffan och bara slappade. Efter det gick det fort. Jag kunde inte fokusera på Stina utan kände mig bara så jäkla konstig. Kunde inte sätta fingret på vad det var.. Ögonen kändes jättekonstiga och kropp och mage ville inte alls vara med. Tillslut fick jag säga till Stina att jag var tvungen att gå och lägga mig... Klockan var då runt 16.00. Jag lägger mig sen i sängen och vilar i ca 20 min. Sen var jag tvungen att gå och dricka vatten, problemet är bara att jag så fort jag rest på mig så kände jag att jag var tvungen att kräkas.  Rusar till toaletten och hinner precis (tur att vi dagen innan skurat toaletten just för detta ändamål..). Då kom hela pizzan upp. Och rulltårtan. Höll på i säkert en halvtimme innan jag helt utmattad lägger mig på toalettgolvet och ringer till mamma och säger.. "- Jag har kräkts... massor... jag kommer aldrig kunna äta pizza igen..."



Ps. På nyårsaftonen så lagade jag pilgrimsmusslor med bladpersilja. Jag började äta men fick kvälningar när jag åt persiljan. Förstod inte varför.. Jag har ju alltid tyckt om persilja. Men sen slog det mig varför. Jag kan heller inte gå in i en pizzera utan att nästan kräkas.. Vilket iof inte är hela världen. Pizza klarar jag mig utan.. värre hade det varit med tacos, även fast jag ett tag trodde att jag inte skulle kunna äta det heller.. Men det är en annan cellgiftshistoria.. DS.
 

Fredagen den 8/5-09

Årsdagen av beskedet - Jag har cancer.

Trodde att fredagen skulle vara full av känslor och att jag skulle tycka det var jättejobbigt, men jag tror jag hade mitt jobbiga i torsdags. Hade verkligen fullt upp hela fredagen. Inte en lugn stund på jobbet, hade  s v i n m y c k e t  att göra. Sen när jag kom hem så väntade Patric där hemma med en lite överraskning. Fick ett par jättefina pärlörhängen.. ♥ Sen bar det av till Patrics syrra Nanna där vi käkade middag och drack vin ;-). Eller jag och Tessan drack i alla fall!

Trots att fredagen gjorde att jobbiga tankar inte hann ploppa upp så gjorde dom det under natten. Jag kommer så väl ihåg h e e l a  dagen. Jag minns när jag fick min kallelse till Hematologen. Det första jag gjorde var att googla hematologi och det jag fick upp var att det handlade om blodsjukdomar, och det stod mest om HIV, vilket jag var helt hundra på att jag hade, jag vet att jag tidigare inte alltid skyddat mig så jag vet helt säker på att jag skulle vara drabbad.

Samma dag som jag skulle åka till KS stod jag i hissen och kollade mig själv i spegeln och funderade på vad läkaren skulle säga till mig. Tankar på HIV kom upp men jag försökte intala mig själv att det inte alls var något allvarligt.

När jag var i stan och väntade på bussen som skulle ta mig till KS kom det fram en surkärring till mig och ber mig gå någon annanstans och prata i telefon för hon kunde inte koncentrera sig på att läsa tidtabellen när jag pratade så "förfärligt mycket"´! Det gjorde ju inte starten på dagen bättre.. När jag sen kom till KS så visste jag inte vart jag skulle.. Jag gick inte till sjukhuset utan jag gick till stället mitt emot, där man studerar. Så jag fick fråga flera om vägen. Tillslut hittade jag en jättetrevlig man (sjuksyrra) som guidade mig hela vägen till Hematologen. Väl där fick jag vänta i typ 30 min innan läkare A bestämde sig för att komma. Att behöva vänta på på ett besked från sjukhus gör inte grejen lättare.

Det första läkare A sa till mig när han såg mig var :

A  - Oj, är du ensam?
J - Ja, det var ingen som sa till mig att jag behövde han någon med mig... Är det allvarligt?
A - Vi går in på mitt rum här och pratar...

Sen började läkare A att klämma och känna i mina armhålor, ljumskarna, mage och hals. Sen släppte han bomben. Knölen jag hade visade sig vara en cancersjuksom som kallades för Non Hodkins Lymfom. Men läkare A sade att det troligtvis "bara" var den knölen och inga fler, vilket betyder att strålning med största sannolikhet skulle räcka. Jag började gråta, men fick ingen näsduk. Han sa att under de närmsta veckorna skulle jag få genomgå en massa tester för att utesluta flera eventuella tumörer.

Direkt efter mötet med läkare A ringde jag Patrics syster Tessan som då jobbade som sjuksyrra på KS dialys avdelning. Hon tog ledigt resten av dagen och vi gick hem till henne och käkade lunch. Hon fick ringa samtalet till Patric och jag ringde min pappa. Pappa frågade på en gång hur det hade gått och jag svarade - sådär... jag har cancer. Pappa åkte direkt från jobbet för att möta upp mig och Tessan i Solna, sen satt vi där alla tre och käkade lunch tillsammans.

Efter lunchen åkte jag direkt till jobbet för att meddela läget för min chef. Började självklart att storböla men sa flera gånger att sannolikheten för att jag skulle behöva genomgå cellgifter var väldigt liten. Tyckte väl då att det var väldigt viktigt att förtydliga detta för honom då jag bara jobbar där i ca två månader. Sen var det dags att samla familjen hemma hos mamma och pappa och berätta. Alla satt i soffan när jag berättade att jag hade cancer. Jag sa det som läkaren sagt till mig - "Ska man ha cancer är det denna typ av cancer man ska ha"  Risken att inte överleva är liten. Söta mamma som nog inte riktigt visste hur hon skulle reagera sa - Ja, men dåså!! :)

Efter att få det beskedet och att sen berätta för familjen var det dags att åka och packa väskan för jag och Patric skulle åka och hälsa på min systerdotter Isabelle i London för första gången som föddes tre veckor tidigare..  Den resan kunde inte ha kommit mera lägligt.. Jag minns att jag grät varje natt i Patrics famn, men att jag varje dag mådde så bra så fort jag höll lilla Isabelle i min famn... ♥



Tänk vad en sådan liten kan göra och hjälpa. Vistelsen i London och att få umgås med syster och Isabelle hjälpte mig att lägga fokus på Isabelle och att jag faktiskt blivit moster, och inte på cancern. Resan kunde inte varit med läglig..

På apoteket tidigare idag.

Idag var jag tvungen att åka till apotekt och fixa lite grejer. Hade tänkt hämta ut ny allergimedicin men insåg att mina recept gått ut. Smart Johanna, att jag aldrig lär mig! Så jag köpte receptfritt istället - bättre än ingenting..
Passade även på att läma in mina använda sprutor och den medicinen jag har kvar från i somras - bättre sent än aldrig : )

Hon apoterkartanten ville att jag skulle ta bort nålen från sprutan, men jag förklarade att det gick inte. Jag fick till och med visa att nålen verkligen sitter fast. Det är ingen kanyl man kan ta bort. Tillslut så frågade hon mig om sprutorna var tomma, är dom det så kan jag bara lägga dom i ett mjölk paket och slänga dom i soprna hemma. Men det känns sådär.. Det finns väl flera människor som använt samma typ av sprutor som jag, hur har man gjort med dom då?



Nu är det middag som gäller! : )

Bort med skiten..

Eftersom att jag inte planerar att få cancer igen så tyckte jag att det var lägligt,
såhär ett år efter att allt startade att faktiskt slänga bort mina sjalar..


Oj, vad skönt det kändes. Jag trodde, när jag köpte dom, att jag kunde använda dom när jag blev frisk igen, men det har absolut inte gått. Så nu ligger dom i soporna, där dom hör hemma. Tillsammans med skitcancern..

Detta är min terapi

I skrivandet stund är det ett år sedan allt startade. Idag är det söndagen den  8 mars 2009. För ganska exakt ett år sedan började allt. Jag känner mig förvirrad och jag vet inte hur eller vad jag skall känna. Många känslor kommer upp till ytan och jag minns allt så tydligt. Allt startade i mars 2008. Undersökningar av "knölen" ultraljud och operation. Jag vet inte vad jag ska känna...

En kollega på jobbet har nyligen förlorat sin mamma. Detta hände strax innan jul. Förra veckan kom smällen för henne. En efterreaktion över vad som faktiskt hänt. När hon pratade om det så hade jag så svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag känner med henne. Vi har gått igenom två helt olika situationer, men ändå sitter vi i samma båt.  Jag känner att jag just nu har väldigt svårt att tackla det som hänt. Att det faktiskt startade för ett år sedan är för mig helt overkligt, och det drar upp en otroligt massa jobbiga känslor och minnen. Minnen och känslor som jag tror är bra. Men det tär på mig. Jag känner mig gammal. Utsliten..
 
Jag måste kunna släppa taget om min sjukdom och acceptera den. Jag accepterade den när jag var sjuk, men nu ett år senare är det dags att släppa taget...
 


Läkarbesöket

Jag har ju inte berättat hur besöket hos hudläkaren gick..

Jag hade inte smörjt in mig på hela dagen eftersom att hag ville visa hur torr jag faktiskt är. Skulle jag smörjt in mig så skulle jag faktiskt döljt hur det ser ut. Men jag kom i alla fall dit, och fick träffa en mycket märklig men trevlig läkare. Han  var en sådan som verkligen utförde sitt arbete med ett genuint intresse.  Han var lixom ingen typisk läkare som "bara gör det dom måste". Han var verkligen intresserad av min hud och mitt problem. Plus för honom, han var grym! Märklig, men grym! : )

Hur som, han frågade om jag var allergisk mot något -
vilket jag är (pollen bl.a). Han frågade även om jag som liten haft eksem eller astma. Han berättade att med allergier medföljer oftast antingen eksem eller astma. Jag hade som liten eksem, men ingen astma. Han sa att jag "bara" var torr. Men att all typ av torrhet  egentligen är eksem. Så nu fick jag två krämer utskrivna som jag ska använda två gånger per dag. Den ena salvan är en barnkräm som jag kan använda runt ögonområdet. Den andra krämen är, tro't eller ej, en fotsvamps salva, haha! Han sa att den här salvan, just för att den var så fet och innehöll kortison skulle hjälpa mig med mina problem. 

Jag kan ju säga att jag, efter första användningen av salvan märkte en enorm skillnad. Jag är inte längre torr runt ögonen, nu har jag bara vissa torra partier kvar som jag måste smörja in!  W O H O O O ! ! ! Nu är det bara ögonfransarna och brynen som saknas (måste växa till sig lite mer) sen är jag  f i t  f o r  f i g h t , igen!

Tidigare inlägg
RSS 2.0