Dagen före..
Imorgon är det ett år sedan jag fick mitt cancerbesked. Har egentligen inte funderat så mycket på det tidigare, visst har tänkt lite på det, men idag slog det ner som en blixt från en klar himmel. Jag hade skrivit en liten not i mitt kalender på jobbet. Jag har ju sett den hela veckan men har inte kännt någonting när jag sett datumet.
När jag såg datumet idag så fick jag en sådan ångest att jag var tvungen att gå ut och gå. Helt plötsligt sköjde alla känslor över. Jag som sett den där anteckningen hela veckan, men inte brytt mig! Helt plötsligt blev allt så verkligt.. Bara för att jag nu vet att det är ett år sedan beskedet så har jag blivit nojjig över att jag känner mig konstig, eller att jag tror mig känner knölar på halsen. Jag som inte haft de känslorna tidigare! Jag har inte tänkt de tankarna att jag faktiskt skulle kunna bli sjuk igen, jag har inte klämt mig på halsen, ljumskarna, eller under armarna. Men idag, jäklar vad jag har klämt och känt.
Så nu springer jag runt med ett glas vin samtidigt som jag städar och håller på att laga mat! Har sagt till mig själv att jag ska dricka massa vin imorgon, och på ett-års-dagen två veckor senare när jag fick beskedet om att strålning inte räckte. Jag ska också dricka vin på ett-års-dagen för första cellgiftsbehandlingen, när jag rakade av håret, och hade min sista kur!!
Det gör du rätt i! Vin råder bot på det mesta ;)
Ett år, går så fort, men känns oändligt långt och plågsamt under dina (och mina) omständigheter! Trots att man har sina älskade runt sig och en massa fina grejor så är det en låång plåga!
Jag förstår precis hur du känner dig, själv går jag emellanåt och klämmer mig på halsen, men det har inte dykt upp några nya knölar:-) Och jag undrar, om man nånsin kan släppa den rädslan av att det ska komma igen! Det är nog något man får leva med!
I ditt tidigare inlägg skrev du att du tappar ögonfransar fortfarande,,, det gjorde mig lite orolig! Trodde att när de väl kommit tillbaka skulle de bli kvar! Jag har ju mina kvar men tunnare och kortare än vanligt! Och håret på huvudet tycks bli mer och mer trots pågående behandling! Då undrar jag om cellgifterna verkar,, man kan oroa sig för allt!
Du måste ha haft jättetjockt hår:-) eller så hade ni en ovanligt slö sax hi hi. Det tog lite tid att få av den där hästsvansen!
Stor kram Kamilla
Ett år, går så fort, men känns oändligt långt och plågsamt under dina (och mina) omständigheter! Trots att man har sina älskade runt sig och en massa fina grejor så är det en låång plåga!
Jag förstår precis hur du känner dig, själv går jag emellanåt och klämmer mig på halsen, men det har inte dykt upp några nya knölar:-) Och jag undrar, om man nånsin kan släppa den rädslan av att det ska komma igen! Det är nog något man får leva med!
I ditt tidigare inlägg skrev du att du tappar ögonfransar fortfarande,,, det gjorde mig lite orolig! Trodde att när de väl kommit tillbaka skulle de bli kvar! Jag har ju mina kvar men tunnare och kortare än vanligt! Och håret på huvudet tycks bli mer och mer trots pågående behandling! Då undrar jag om cellgifterna verkar,, man kan oroa sig för allt!
Du måste ha haft jättetjockt hår:-) eller så hade ni en ovanligt slö sax hi hi. Det tog lite tid att få av den där hästsvansen!
Stor kram Kamilla
Hej! För tre dagar sen var det årsdagen för mitt. Jag är frisk, så jag firar. Jag funderade en stund på om jag skulle sörja eller fira men rätt var det var så var beslutet ganska lätt att ta..cancerbeskedet innefattade tillräckligt med ledsenhet. Är det nåt i livet som är värt att fira så är det väl att man fick en chans till? Och jag klämmer på halsen hela tiden. Det gör mig ingenting, det är bättre att vara på den säkra sidan och jag har insett att noja är något jag kommer att få leva med, men det är ju ett lindrigt pris att betala! Jag skrev ett inlägg om cancern på min blogg, om du vill läsa..
Kram på dig!
Oj vad roligt att höra din röst! Men det var då inte en snabb och smärtfri process det där inte! Önskar dig en trevlig helg!
Hej!
Jag är en vanlig tjej som tycker du är helt otrolig. Jag sitter här själv nu och känner på min hals. Blir lite nojjig varje gång någon talar om cancer. Vilken kämpe du är! Jag skäms när jag tänker på alla småsaker som jag klagar på om dagarna och hur jobbigt allt kan vara. Varför uppskattar man inte livet mer? Måste det ske saker och ting för att man ska ändra inställning till livet?
Hej, hej där tjejen!
Jag en 23 åring tjej från GBG, har följt din blogg sen jag vet inte när faktiskt men ett bra tag tillbaka. jag tycker verkligen att du är en så grym och toppen bra tjej och så otroligt stark för det är du verkligen. Dina vänner ska vara sååå glada att dom känner en person som dig.
Kram på dig!
