JohannaMariaMs

Trodde att fredagen skulle vara full av känslor och att jag skulle tycka det var jättejobbigt, men jag tror jag hade mitt jobbiga i torsdags. Hade verkligen fullt upp hela fredagen. Inte en lugn stund på jobbet, hade  s v i n m y c k e t  att göra. Sen när jag kom hem så väntade Patric där hemma med en lite överraskning. Fick ett par jättefina pärlörhängen.. ♥ Sen bar det av till Patrics syrra Nanna där vi käkade middag och drack vin ;-). Eller jag och Tessan drack i alla fall!

Trots att fredagen gjorde att jobbiga tankar inte hann ploppa upp så gjorde dom det under natten. Jag kommer så väl ihåg h e e l a  dagen. Jag minns när jag fick min kallelse till Hematologen. Det första jag gjorde var att googla hematologi och det jag fick upp var att det handlade om blodsjukdomar, och det stod mest om HIV, vilket jag var helt hundra på att jag hade, jag vet att jag tidigare inte alltid skyddat mig så jag vet helt säker på att jag skulle vara drabbad.

Samma dag som jag skulle åka till KS stod jag i hissen och kollade mig själv i spegeln och funderade på vad läkaren skulle säga till mig. Tankar på HIV kom upp men jag försökte intala mig själv att det inte alls var något allvarligt.

När jag var i stan och väntade på bussen som skulle ta mig till KS kom det fram en surkärring till mig och ber mig gå någon annanstans och prata i telefon för hon kunde inte koncentrera sig på att läsa tidtabellen när jag pratade så "förfärligt mycket"´! Det gjorde ju inte starten på dagen bättre.. När jag sen kom till KS så visste jag inte vart jag skulle.. Jag gick inte till sjukhuset utan jag gick till stället mitt emot, där man studerar. Så jag fick fråga flera om vägen. Tillslut hittade jag en jättetrevlig man (sjuksyrra) som guidade mig hela vägen till Hematologen. Väl där fick jag vänta i typ 30 min innan läkare A bestämde sig för att komma. Att behöva vänta på på ett besked från sjukhus gör inte grejen lättare.

Det första läkare A sa till mig när han såg mig var :

A  - Oj, är du ensam?
J - Ja, det var ingen som sa till mig att jag behövde han någon med mig... Är det allvarligt?
A - Vi går in på mitt rum här och pratar...

Sen började läkare A att klämma och känna i mina armhålor, ljumskarna, mage och hals. Sen släppte han bomben. Knölen jag hade visade sig vara en cancersjuksom som kallades för Non Hodkins Lymfom. Men läkare A sade att det troligtvis "bara" var den knölen och inga fler, vilket betyder att strålning med största sannolikhet skulle räcka. Jag började gråta, men fick ingen näsduk. Han sa att under de närmsta veckorna skulle jag få genomgå en massa tester för att utesluta flera eventuella tumörer.

Direkt efter mötet med läkare A ringde jag Patrics syster Tessan som då jobbade som sjuksyrra på KS dialys avdelning. Hon tog ledigt resten av dagen och vi gick hem till henne och käkade lunch. Hon fick ringa samtalet till Patric och jag ringde min pappa. Pappa frågade på en gång hur det hade gått och jag svarade - sådär... jag har cancer. Pappa åkte direkt från jobbet för att möta upp mig och Tessan i Solna, sen satt vi där alla tre och käkade lunch tillsammans.

Efter lunchen åkte jag direkt till jobbet för att meddela läget för min chef. Började självklart att storböla men sa flera gånger att sannolikheten för att jag skulle behöva genomgå cellgifter var väldigt liten. Tyckte väl då att det var väldigt viktigt att förtydliga detta för honom då jag bara jobbar där i ca två månader. Sen var det dags att samla familjen hemma hos mamma och pappa och berätta. Alla satt i soffan när jag berättade att jag hade cancer. Jag sa det som läkaren sagt till mig - "Ska man ha cancer är det denna typ av cancer man ska ha"  Risken att inte överleva är liten. Söta mamma som nog inte riktigt visste hur hon skulle reagera sa - Ja, men dåså!! :)

Efter att få det beskedet och att sen berätta för familjen var det dags att åka och packa väskan för jag och Patric skulle åka och hälsa på min systerdotter Isabelle i London för första gången som föddes tre veckor tidigare..  Den resan kunde inte ha kommit mera lägligt.. Jag minns att jag grät varje natt i Patrics famn, men att jag varje dag mådde så bra så fort jag höll lilla Isabelle i min famn... ♥



Tänk vad en sådan liten kan göra och hjälpa. Vistelsen i London och att få umgås med syster och Isabelle hjälpte mig att lägga fokus på Isabelle och att jag faktiskt blivit moster, och inte på cancern. Resan kunde inte varit med läglig..