JohannaMariaMs

Allt började med en knöl på min vänstra axel. Trodde först att det bara var en finne, eller annat konstigt och att den skulle försvinna av sig själv. Men efter några månader sa min pappa att jag faktiskt borde kolla upp den - försäkerhets skull. Det hade ju även jag tänkt eftersom att jag störde mig på den. Inte för att den gjorde ont, utan mer för att den syntes. 

Inte världens bästa bild på mig kanske, men det här är den ända bild jag har där man faktiskt ser knölen.


1. Vanligt läkarbesök - läkaren klämde och kände. Sa att det antagligen bara var en förstorad talgkörtel. Vissa människor får sådana. Vissa tar bort dom, andra lever med dom hela livet. Läkaren ville att jag skulle göra ett ultraljud på knölen för att bekräfta att det verkligen var en talgkörtel. Fick dock inte någon tid för ultraljud förens efter min ocg Patrics Baliresa. Tror att jag gjorde undersökningen i slutet på februari, början på mars.

 2. Ultraljud. Skit äcklig läkare. Han hade äckliga händer som luktade fisk. Tyckte även att han var oproffesionell. Han antydde in princip att jag var konstig som sa att jag ville ta bort den. Även han sa att de flesta som får förstorade lymfkörtlar låter dom vara. Ungefär som att det skulle vara onödigt att ta bort - onödig tid. Men jag sa ändå att jag ville ta bort den.

3. Den 17 mars 2008 fick jag ett samtal från Täby Närsjukhus om att dom hade en ledig operationstid om två dagar - den 19 mars. Tackade genast ja, eftersom att väntetiden brukar vara ganska långa för sådana här typer av operationer. Var inte speciellt nervös. Hade ju fått förklarat att det skulle vara som att ta bort ett födelsemärke, och det har jag ju gjort förut. Utan speciell smärta.

Den 19 mars kom jag till sjukhuset utan att vara speciellt nervös. Patric var med och satt och väntade i väntrummet. Jag fick ta av mig alla kläder och sätta på mig en mössa och en sjukhusrock som var öppen där bak. Bara där reagerade jag ganska mycket. Så här hade de inte gjort när jag tog bort mitt födelsemärke. Fick gå in i ett sterilt rum och lägga mig på en brits. Där fanns en läkare och två sjuksyrror. När ena sjuksyrran såg knölen sa hon att det var ju en liten töntig knöl. Läkaren la sen lokalbedövningen. Fy fan vad ont det gjorde! Blev så yr och illamående att jag fick syrgas för att jag skulle må bättre. Under tiden läkaren opererar mig pratar hon med sjuksyrrorna utan att hon vet att jag hör dom. Hon säger saker som att "det här var konstigt" och "den var ju betydligt större än vad vi trodde" osv. Hon kunde heller inte sy igen såret eftersom att hon var tvungen att gå djupare än vad som var planerat. Syr man då igen såret så finns risken att det blir infekterat. Så jag blev omplåstrad och sen lämnade jag sjukhuset och åkte direkt till jobbet.

4. Dagen efter skulle omläggningen bytas. Åkte till Täby Centrum Doktorn och vilken smärta! Var nära på att svimma. I ca tre veckor bytte jag förband varje dag. Efter det kunde vi byta var annan dag. Patric lärde sig även att byta, så vi slapp åka till sjukhus eller till Tessan (Patrics sjuksystsyster) var och varannan dag. (Idag är det den 8 juli och det har fortfarande inte läkt ihop)

5. Den 29 april ringer min husläkare och säger att hon vill träffa mig för att gå igenom provsvaren. Går tidigare från jobbet för att få det överstökat så fort som möjligt. När jag träffar henne sen så säger hon in princip bara att hon ska skicka en remiss till Hematologen på Karolinska Universitetssjukhuset för en vidare utredning. Det hon sa till mig var att jag hade något fel på mina vita t-celler. Här sviker minnet, kommer inte riktigt ihåg allt. Några dagar senare får jag en remiss till Karolinska.

6. Efter många om och men kom jag till Karolinska och Hematologi avdelningen. Hade en avtalad tid kl. 11:30 men kom inte in till läkaren förens kl. 12:00. Bara det att sitta och vänta på att få komma in i 30 minuter samtidigt som du vet att du kanske kommer att få höra något som kanske inte är så roligt. Men jag trodde hela tiden att det var något med hur mitt blod koagulerar, eftersom att jag ligger på gränsen till att vara blödarsjuk.

Det första läkaren säger till mig sen när han väl kommer är "- oj, du är ensam?". Då blev jag nervös. Det var ju ingen som sagt att jag borde ha haft någon med mig? Hur kunde jag veta att han skulle ge mig ett tråkigt besked?? Läkaren ställer först några frågor, och sen börjar han klämma och känna i armhålorna, halsen, och ljumsken. Sen sätter han sig ner och berättar att jag har cancer - Lymfom. Han börjar berätta om behandling och massa saker. Men det ända jag egentligen hörde var tumör, cancer, strålning, cellgiftsbehandling, tappa hår. Han berättade att det kommer att bli tre tuffa månader med strålning. Förhoppningsvis så slipper jag cellgiftsbehandling, men det är inte uteslutet. Han berättade att jag nu kommer att få genomgå ett antal tester. Bland annat blodprover, ryggmärgsprov och datortomografi och urinprov.

7. Efter det väntade ett antal mindre roliga tester. Ryggmärgsprovet var helt fruktansvärt. Först så bedövade läkaren området med tandläkarbedövning. Herregud vilken smärta! Kunde knappt ligga still även fast jag fått det berättat för mig att det är så viktigt att ligga stilla. Efter att stället är bedövat så tar dom och sticker mig i fingret, fråga mig inte varför, för det har jag absolut ingen aning om. Men stack mig gjorde hon i alla fall. Sen säger läkaren att nu börjar vi med själva proceduren. Ok, säger jag. Trodde inte att jag skulle känna när nålen gick igenom huden. Men jag kände typ ett "plopp". Jätte obehagligt. Hon säger att jag kommer att känna ett tryck som går ner mot rumpan till. Fan vilket tryck! Och det var otroligt svårt att känna skillnad på om det faktiskt bara var obehagligt eller om det gjorde ont.

8. Blodprover. Hela 10 rör skulle dom ta från mig. Som tur så hade jag en super trevlig utländsk karl som stack mig. Han var verkligen super! Fick mig att slappna av, då jag tror att han förstod att jag tycker att nålar och sprutor är så fruktansvärt obehagligt. Sticket kändes knappt inte. Han var bra!

9. Urinprov. På toalettväggen hade dom en jätterolig beskrivning om hur man tar ett urinprov. Kvinnor: Sära på blygläpparna, låt den första urinen hamna i toaletten, likaså den sista urinen.  HAHA, Hade ingen aning om att det fanns ett "fel" sätt att ta urinprov på! :)

10. Sen var det dags för kontraströntgen. Kom till Täby närsjukhus. Och där väntade två timmars kontrastdrickande. Kul! Vattnet var smaksatt med lite lakrits för att det skulle vara lättare att dricka. Yeah right! Första glaset var helt ok. Skulle dricka ett glas var 20:e minut. Och det var 1 liter vatten. Resten av glasen fick man verkligen pina i sig.

Jag var så nära på att spy flera gånger. Plus att jag var tvungen att gå på toa 4 gånger på 2 timmar. Och snyta mig femtioelva gånger på grund av allergin. När kontrasten var uppdrucken var det dags att gå till datortomografi. Väl där fick jag en kanyl i armen för att få ännu mera kontrast i blodet. Fick ligga med armarna över huvudet. Sen skulle jag blunda och hålla för andan samtidigt som hon satte igång maskinen och jag skannades. Det var en jättekonstig känsla att åka in i maskinen. Man hade ingen uppfattning alls om hur fort man "åkte" eftersom att man blundade. Sen stannad maskinen och en slang kopplades till kanylen. När kontrasten kom in i blodet så blir man alldeles varm i kroppen. Över halsen, magen, rumpan osv. En både skönt och konstig känsla. Men det äckligaste var att det riktigt bubblade till i kanylen när kontrasten kopplades på.

11.  Fredagen den 23/5-2008 var det dags att återigen träffa min läkare Anders. Den här gången följde även pappa och Patric med mig. Måste erkänna att jag inte alls kände mig nervös när vi satt i väntrummet. Kände mig nog mest tom. Till slut kom läkaren och han frågade hur de senaste två veckorna hade varit. Vi kom in i rummet och alla satte sig ner. Han sa att diagnosen är den samma dvs. lymfom. Men dom hade även hittat en förändring mellan armhålan och bröstet. Han kunde inte känna den men den satt antagligen under bröstmuskeln. Detta betyder att det inte längre räcker med strålning. Jag måste genomgå cellgiftsbehandling eftersom att man inte till 100 procent kan veta att jag inte har det någon annanstans. Cancer celler kan finnas någon annanstans och därför blir det cellgifter.

Jag kommer att tappa håret, och jag blir sjukskriven i 4 månader - under hela sommaren. Jag har även fått en massa mediciner, bland annat kortison och illamående tabletter. Men även sprutor som jag ska ta dag 6-10 efter cellgifterna. 

- Jag hade min första kur den 27 maj 2008. Kräktes som en gris. Men bara den dagen.
- Onsdagen den 4 juni hade jag, Stephanie och Stina en hår cermoni. Vi klippte av håret, eller hästsvansen. Blev faktiskt fint.
- Lördagen den 7 juni började mina fingrar att doma bort
- Söndagen den 8 juni. Håret började att ramla av. Kunde dra handen genom håret och få med ett 20 tal hårstrån.

Idag är jag rakad. Orkade inte vakna med att kudden var full med hår. Eller duschen.  Idag är jag som sagt rakad. Har hår kvar, men det är extremt tunt.  Not to pretty