Tisdag

Jag har äntligen fått min remiss till en hudläkare! Fick remissen skickad till mig igår, och har en tid på tordag kl 15:25. Men det var inte på Löwet som läkaren sa att det skulle vara. Nej, dom tyckte visst att vi kunde åka till Vällingby istället. I det läget är det jäkligt trist att man inte har körtkort. Men som tur har jag en pappa och en sambo som ställer upp så ofta dom kan! Patric följer med mig på torsdag, och sen följer pappa med mig på återbesöket på hematologen om två veckor.

Ska bli så skönt att komma till en hudläkare som kan säga varför jag är så torr som jag är. Jag lixom flagar. Plus att jag nu blivit alldeles röd runt ögonen för att jag smörjer in mig så mycket. Jag är inte vacker kan jag säga!  Det komiska i det hela är att jag, för ca ett år sedan knappt kunde vara utan smink (foundation, puder, solpuder, ögonbrynspenna) "offentligt". Nu har jag inget smink alls på mig, och jag mår så dåligt för det. Inte för sminket i sig, utan för att jag inte ens kan försöka att se bättre ut när jag ser ut så här. Mitt självförtroende är verkligen nere i botten. Så jag  h o p p a s , h o p p a s  verkligen på att läkaren kan komma mer en vettig förklaring och behandling.


4 månader och 2 dagar..

Jag kan verkligen inte fatta att det gått 4 månader redan. Ibland känns det som att det var igår allt hände. Andra gånger känns det som att det hände för en hel livstid sen. Eller att det inte alls hände mig. Personen på bilderna är inte ens jag. Så känns det ibland. det känns bara fel.

Det har inte varit lätt att "komma tillbaka", och jag kämpar fortfarande. På något sätt känner jag mig fortfarande sjuk. Det är väldigt svårt att helt plötligt gå från att vara sjuk, till att bli frisk och t.ex jobba. Även fast jag tror att jobbet hjälpt mig otroligt mycket. Det har tvingat mig att fokusera och faktiskt göra mitt arbete. Men vilken resa det varit..

Jag har under den senaste timmen kollat igenom alla bilder från sommaren, och det är helt klart med blandade känslor. Jag brukar kolla igenom mitt "sommaralbum" med jämna mellanrum, idag reagerade jag starkt på en speciell bild som jag faktiskt tog på mig själv. Bilden föreställer mig själv när jag sitter i duschen.  Jag duschade säkert 5 gånger/dag. På något sätt fick vattnets värme mig att må bra.. Den bilden fick fram starka minnen. Minnen som jag faktiskt nästan förträngt.

Idag mår jag ändå bra, men vissa dagar är inte lika bra, men det är ju så livet är, eller hur? Man kan inte alltid vara positiv och glad, man måste få vara ledsen och nere för att tillslut kunna arbeta sig upp!



2008-08-06 Sista kuren. Kanyl i handen. Kall som fan..

Trött

Tant röd är på besök!

Imorse kära vänner, kom det jag väntat på sen i juli - tant röd bestämde sig för att nu var det dags att hälsa på!
Jag har i och för sig känt det på mig i flera veckor. Har haft offantliga magsmärtor, ömmade bröst och ont i svanken. Men imorse kom den, och det med besked.

Jag kommer knappt ihåg att jag har haft sådana här rikliga blödningar, eller känt mig så konstig i kroppen - jag sa till mamma att jag nästan kände mig sjuk. Haha, hon ringde förresten och grattade mig för att jag nu blivit kvinna! : ) 

Hur som,
jag har verkligen känt mig jättekonstig hela dagen, plus att jag sprungit 511 miljoner gånget till toaletten.. Skit jobbigt ju.. Det här var ju en utav anledningarna till att jag började käka mini-piller, för att slippa ha det så här. Ska det nu vara såhär så vet jag inte om jag orkar med det planerade uppehållet av mina piller.

När jag var yngre var det här verkligen ett problem för mig. Vissa gånger kunde jag inte ens stå upprätt för jag hade sådana smärtor i magen.. Min "vecka"  kunde även vara i 7-11 dagar.. Men, även fast jag tycker att det är ganska jobbigt nu, så är jag ändå fruktansvärt glad över att den kommit!  Att ha utebliven mens innebär ju att kroppen inte mår helt 100. För mig innebär det att kroppen nu har återhämtat sig från en tuff sommar och nu mår bra igen! Nu behöver jag inte längre nojja mig över att aldrig kunna få barn! :D

Så idag är det inte bara första advent som firas, utan idag ska jag fira att jag blivit kvinna -  i g e n !  HAHA


BLÄÄÄÄÄÄ!

Jag har skrivit förrut att min självförtroende är nere i botten just nu. Jag känner mig inte fin för fem öre, vilket gör att jag gärna drar mig undan från roligheter med mina vänner.

I lördags var jag ju med Linnéa och Stephanie. Vi käkade middag och drack vin och drinkar. Vi hade det verkligen j ä t t e m y s i g t... Jag visste redan från början att dom hade planer på att dar ut senare, så jag och Patric bestämde oss för att gå på bio senare. Vilket jag kände mig nöjd med eftersom att jag inte kände för att dra ut - Framtills dom började göra sig partyfina... Shit vad dåligt jag mådde!

Det var verkligen fruktansvärt att se dom göra sig iordning. Fina kläder, fixat hår och Linnéa som sminkade. Det låter väl hemskt, men det känns jobbigt att ha så vackra vänner. Dom blev så jäkla snygga. Och så jag då, jag satt där i typ myskläder. Knappt sminkad eftersom att jag har dom här jävla fucking prickarna i hela nunan.

Dom är så fina mina vänner.. och omtänksamma. Dom såg att jag blev ledsen så vi hade lite kramkalas, och sen sminkade Linnéa mig. Blev på lite bättre humör! Men helst av allt önskade jag att jag hade långt hår igen... Det kommer ju fan ta år innan jag ens får hår till axlarna... FAN

Inte nog med att det är massa prickar. Jag blir helt rödflammig i hela fejset, OCH torr på det. Jag kan ju inte påstå att jag känner mig vacker. Utan smink syns det, med smink syns det nästan ännu mera.. Inte konstigt på att man blir deppig...



Kunde det inte räcka men den  j ä v l a  c p  cancern? Räckte det inte med att hela sommaren blev skit? Räcker det inte med att jag redan mår piss? Varför måste hela tiden skiten fortsätta??

Uppdatering :
Efter dusch och insmörjning av kortison.. Jag känner mig vacker...


På något sätt känns det här vissa gånger värre än själva cancern. Att jag såg ut som skit mellan alla kurer rörde mig inte ryggen. Jag visste vad det berodde på.
Nu när jag är "frisk" så förväntar jag mig att allt ska vara som vanligt, och att jag ska SE ut och MÅ som vanligt.. Men nej, än är det tydligen inte över...

Blodprov

Var på Danderyd och tog blodprov idag inför nästa veckas läkarbesök. Kom till en ung uska som skulle sticka mig. Två rör skulle hon ta. Så jag lägger fram vänster arm, och hon frågar om det är den "bästa armen". "Det är helt olika svarar jag, men testa där först." Så hon sticker mig och allt går väldigt fort - för fort tycker jag för precis när honm dragit ut nålen säger hon " - ÅÅh, neeej". Då hade hon glömt att fylla det andra röret..

Så typiskt. Som ni vet sen tidigare så  h a t a r jag att bli stucken. Man kan tro att det ska bli bättre efter en sommar med massa stick, men icke. Men nu var hon ju oundvikligen tvungen att sticka mig egen, men nu fick jag välja - finger eller arm. Väldigt otippat valde jag finger.. Inte räckte det heller med två droppar blod, utan hon var tvungen att typ mjölka mitt finger på flera droppar..

Det är synd om mig idag...
    

Att vara sjukskriven...

Fan för att vara sjukskriven säger jag! Fick min lönespec från jobbet igår. 750 jävla kronor fick jag, och det bara för att det ska "bli rätt" nästa månad. Fick heller ingenting från jobbets försäkringsbolag eftersom att jag har varit sjukskriven "för länge".  Eftersom att jag jobbar 50% nu så kommer jag bara att få 50% av min lön från FK. Eller rättare sagt, jag kommer att få 80% av dom 50 procenten jag skulle ha fått om jag jobbade heltid. Hänger ni med?

Jag har räknat ut att jag kommer kanske att få typ 5000:-. Känns jävligt bra. Skit bra verkligen. Nu har jag i och för sig förberett mig på att det här kunde hända. MEN VA FAN ÄNDÅ! 

Jag hade tänkt att boka en biljett till Småland för att hälsa på släkt, men nu känns det inte lika självklart att man kan punga ut 600 spänn för det. SÅ DET SUGER! 

Som tur är ska jag få bada bastu och dricka vin ikväll. Känns som att det behövs..

Känslor..

Min morgon började helt uselt. Jag är så fruktansvärt ojämn i humöret föt illfället och det går tyvärr ut över min älskade sambo. Han är ju den jag absolut inte vill såra, men tyvärr blir det så. Jag har insett att jag nu känner mig redo att prata med någon proffesionell. Har så mycket känslor. Men om vad, det vet jag inte. Det är nog  m å å n g a  faktorer...

Jag blir ledsen utan att egentligen veta varför och jag hatar hur jag ser ut. Att veta att det kommer att ta månader innan jag ens har hår ner till öronen.

Jag märker tydligt att jag lägger upp en fasad över hur jag egentligen mår. Vet att jag alltid varit bra på att dölja när jag mått dåligt. Jag ignorerar det helt enkelt, för vem vill må dåligt? Eller erkänna för andra att man mår dåligt? 
Därför känns det som att det kan komma som en chock för många, att jag faktiskt mår dåligt.. Just för att jag döljer det, och jag vet att jag döljer det bra. Under hela mitt liv har jag egentligen hållt mina känslor för mig själv, av väldigt många anledningar som jag inte har lust att skriva om här..

Jag har svårt för att öppna mig - vara ärlig mot mig själv, 
och där har jag en till anledning till att skrivandet här har varit så bra för mig. Jag kan ventilera mig, skriva det jag vill...

Det här var inte alls det jag tänkte skriva om från början. Men ibland vill inte känslor (och händer) skriva det som huvudet redan tänkt ut. Men, om två veckor ska jag träffa min nya kvinnliga läkare och då kan jag förhoppningsvis få svar på mina frågor, och hjälp att hitta en bra psykolog... För jag behöver det!


Nyare inlägg
RSS 2.0