Detta är min terapi
I skrivandet stund är det ett år sedan allt startade. Idag är det söndagen den 8 mars 2009. För ganska exakt ett år sedan började allt. Jag känner mig förvirrad och jag vet inte hur eller vad jag skall känna. Många känslor kommer upp till ytan och jag minns allt så tydligt. Allt startade i mars 2008. Undersökningar av "knölen" ultraljud och operation. Jag vet inte vad jag ska känna...
En kollega på jobbet har nyligen förlorat sin mamma. Detta hände strax innan jul. Förra veckan kom smällen för henne. En efterreaktion över vad som faktiskt hänt. När hon pratade om det så hade jag så svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag känner med henne. Vi har gått igenom två helt olika situationer, men ändå sitter vi i samma båt. Jag känner att jag just nu har väldigt svårt att tackla det som hänt. Att det faktiskt startade för ett år sedan är för mig helt overkligt, och det drar upp en otroligt massa jobbiga känslor och minnen. Minnen och känslor som jag tror är bra. Men det tär på mig. Jag känner mig gammal. Utsliten..
Jag måste kunna släppa taget om min sjukdom och acceptera den. Jag accepterade den när jag var sjuk, men nu ett år senare är det dags att släppa taget...
Hej!
Jag känner så igen mej i det du skriver för det är för ett år sedan på Tisdag sedan jag opererades.
Visst jag accepterade den tuffa behandlingen och min cancer jag hade i somras och var inte speciellt ledsen över det då men har det jobbiga börjat att jag gråter väldigt lätt nu. Dessutom har jag min bästa kompis kämpandes i denna hemska sjukdom som cancer ändå är. Det värsta är att jag vet att hon inte kommer att klara denna kamp och det gör att det känns lite extra jobbigt ibland.
Ja du har rätt det är dags att släppa taget nu.....
För livet går ju ändå vidare och är härligt:)
Jag tror att det visst är viktigt att släppa taget och gå framåt och det tycker jag du verkar göra jättebra. Sen är det nog helt oundvikligt att det kommer stunder då du funderar mera och då det känns jobbigt igen. Det är väl en del i processen att det går lite upp och ner.
Du verkar duktig på att prata om det och ta hjälp vilket jag tror hjälper mycket. Önskar dej alla lycka till! :)
Bra att du vågar släppa taget och det är också nödvändigt att blicka framåt och inte bli kvar i allt det men samtidigt så ska man inte förtränga allt heller.
Jag förstår precis hur du känner det... Man behöver faktiskt inte acceptera allt den jävla idioten gjort, bara man ser framåt!
Mängder av kramar
