JohannaMariaMs

Hade du några andra besvär än själva "finnen på axeln", mådde du dåligt, var ditt allmäntillstånd sämre, tröttare etc? Innan du ens fick reda på att du var dålig. Och hur länge hade du "finnen" innan du tog bort den?
Jag hade inga som helst symptom utom just knölen på axeln. Min läkare frågade om jag hade gått ner i vikt på sista tiden eller om jag hade börjat svettats mycket,  vilket jag inte hade. Jag mådde precis som vanligt. Jag upptäckte knölen på hösten förra året. Det måste ha varit den här tiden. Sen tog det ungefär 6 månader innan jag fick den undersökt.

Hur mår du nu? Känner du dig fortfarande sjuk även fast du fått ditt friskbeked?
Just nu mår jag ändå relativt bra. Det går upp och ner, ibland är jag jätteglad och positiv men ibland är jag nere i den djupaste svackan och har ångest och tryck över bröstet. Jag känner mig fortfarande sjuk eftersom att kroppen inte har återhämtat sig än - håret har precis börjat växa och jag jobbar inte heltid. Det är två faktorer till att jag inte känner mig frisk. 

När började du tappa ditt hår? Och hur reagerade du till det? Kommer du att använda peruken nu när du börjar jobba igen?
Jag hade min första kur tisdagen den 27 maj, två dagar innan min lillebror tog studenten. Jag började tappa mitt hår söndagen den 8 juni. Jag kommer ihåg att vi var på landet, jag, patric, mamma och pappa. Vi satt på lördagskvällen och pratade om mitt hår. Jag sa att jag borde ha börjat tappa håret nu, så jag kommer säkert att få behålla det. Patric åkte och jobbade på söndagsmorgonen och jag gick upp till storstugan för att äta frukost med mamma och pappa - då drog jag handen genom håret och med handen följde massa strån. Söndagen var ganska lugn, ur hårperspektivet. Måndag och tisdag var rena helveten. Jag hatade att duscha håret, för håret bara rann av med vattnet. Hela duschen var full. Likadant var det med kudden. Jag vaknade på morgonen av att kudden var full av hår, hår som man sen fick i ansiktet.

Onsdagen den 11 juni tog jag rakapparaten och rakade av mig allt hår. Det syntes inte på mig att jag hade tappat hår, det såg fortfarande fint ut, och inte så tunt och stripit.

Jag kommer ihåg att jag inte kände så mycket inför att tappa håret. Jag sa redan från början att det var endel i sjukdomen och det accepterade jag. Men när jag väl rakat av mig håret mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag ville inte visa mig för någon. Framför allt inte för Patric - hur skulle han kunna tycka att jag var vacker? Som tur är gick dom känslorna så smånining om över.

Och nej, jag använder inte peruken på jobbet!

Jag undrar vad du jobbar med. Det är tufft av dig att gå och arbeta så fort du är friskförklarad. Var det bestämt redan innan du fick det positiva beskedet?
Jag jobbar som receptionist på ett billeasing företag. Datumet för när jag skulle tillbaka och jobba var redan bestämt innan jag ens gjort min första kur. En månad efter att jag tagit min första spruta skulle jag tillbaka till arbetet. Men det funkade inte, så jag blev sjukskriven i 2 veckor till.


Jag har några frågor om din cellgiftsbehandling! Vad hette cellgifterna du fick? Hur kändes det under tiden du fick behandlingen? Kände du dig yr, trött, illamående osv meddetsamma under tiden du låg på droppet, eller kom det dagen efter?
Jag kan helt ärligt säga att jag inte vet vilka gifter dom sprutade in mig. Jag fick det berättat för mig en gång, men det fastnade inte i minnet. Jag tyckte helt enkelt att det var ganska ointressant. Dom skulle göra mig frisk och det var det ända som spelade någon roll. Däremot vet jag att jag fick tre olika gifter. Ett som såg ut som rosévin, som dom sprutade in i kanylen, och två som jag fick i dropp.

Jag var på sjukhuset och fick min behandling i 2 timmar. Första timmen var helt ok, då mådde jag ändå relativt bra. Sen blev jag så fruktansvärt trött. Jag mådde inte illa, men jag kände mig bakis. Ni vet, man har en konstig känsla i kroppen. Man känner sig trött och sliten och vill sova, men det går inte riktigt.

På kvällen/eftermiddagen efter kuren då kom illamåendet. Eller egentligen mådde jag inte så illa, utan det var mer att jag visste att jag skulle må illa om jag inte kräktes. Jag mådde så otroligt mcyekt bättre efter att jag kräkts. Jag blev piggare och mådde inte lika dåligt. Efter första kuren så kräktes jag "ofrivilligt" om man säger så. Dom andra gångerna stoppade jag faktiskt fingrarna i halsen just för att jag inte ville vänta till jag kräktes. Jag ville ha kontroll, och ville må bra så snabbt som möjligt.

Jag undrar en sak, hur kände du inför en behandling? Ångest?Rädsla? och hur var din reaktion inför den sista behandlingen?
Jag mådde ganska dåligt inför en behandling. För precis innan det var dags för en ny kur så hade jag just blivit pigg efter den sista. Den blev en ond cirkel. Jag mådde ju inte så jätetdåligt under sjukhus besöket, utan jag fick med ångest inför daganra efter kur, eftersom att jag visste hur dåligt jag skulle må.

Känslorna inför min sista kur var blandade. Det var sista, men det var ändå en kur man måste gå igenom.

Vad var det för typ av cancer? är det riskfritt nu att den inte kommer tillbaka?
Cancern som jag hade heter Non-Hogkins lymfom och är en typ av lymfkörtelcancer. Nu är jag som sagt frisk, men risken finns alltid att den kommer tillbaka, även om den risken är väldigt liten. Ska under ett års tid gå på regelbunda läkarundersökningar.


Hur har du blivit bemött av sjukvårdspersonal? Något som varit bra/dåligt?????
Nåt du kan känna att du saknat i kontakt med vården?????
Innan jag fick beskedet cancer, när jag gick på undersökningar för att ta reda på vad knölen var - då kan jag tycka att jag inte blev behandlad bra av sjukvärdspersonal. Jag blev nonchalerad helt enkelt. När sen beskedet kom så har alla i stort sätt varit trevliga och tillmötesgående.

Något jag kan sakna är att jag tycker att det finns brister i informationen läkare och patient imellan. Jag visste till exempel inte att det fanns samtalsgrupper man kunde gå i under hösten. Jag vet inte om jag hade velat gå i en sådan grupp, men det hade varit trevligt att få möjligheten att välja.  Så just kommunikationen har jag saknat. Det är inte så lätt att förstå läkartermer och allt vad det är.