JohannaMariaMs

Häromdagen gick jag igenom mitt arkiv i bloggen. Jag brukar göra det inför varje månad, se på bilder och läsa vad som hände just då. Det är alltid lika kul att kunna gå tillbaka och läsa, min blogg och mitt skrivande betyder så otroligt mycket för mig - även fast jag inte längre är en direkt frekvent bloggare.

Ibland kan jag läsa ett inlägg jag skrivit, och verkligen minnas exakt hur jag kände just den dagen. Känslorna kommer liksom smygande. Det kan gå från en helt galen lyckokänsla till en smygande ångest för att i nästa stund nästan bli andnöd. Tänk vad mycket en text kan få en att minnas?

I dagarna har jag varit singel i två år. Hade inte ens reflekterat över det om jag inte gått in och kikat i arkivet, och även fast jag idag inte är påverkad över det faktum att vi inte är tillsammans längre och inga känslor alls finns kvar så kommer den där jobbiga känslan smygande ändå. Ångesten. Det är texterna som framkallar dessa känslor. Jag minns exakt vad som hände, vad som sas och vad som gjordes.

Och min desperation. Jag var helt desperat. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag kände att jag inte hade någon kvar. Alla mina vänner hade jag försummat, jag hade försummat mig själv och mådde riktigt dåligt i grund och botten. Ett år efter att ha blivit "frisk" var jag fortfarande extremt skör. Varken självkänsla eller självförtroende fanns det ens ett uns av kvar. Mitt ex var min livlina och jag kunde inte för mitt liv se ett annat liv än livet tillsammans med honom.

I över ett år mådde jag dåligt. Jag kunde inte släppa det faktum att  v i  inte längre fanns. Hur skulle jag helt själv kunna ta mig ur detta? Vem skulle någonsin vilja ha mig, och skulle jag någonsin kunna hitta någon som jag ville ha lika mycket som jag en gång ville ha honom?

Det tog mig bra lång tid att inse att det varit dåligt länge mellan oss. Det tog även lång tid för mig att inse vad vi både gjort fel. Sen finns det fortfarande vissa saker som aldrig kommer att accepteras, eller frågor som är obesvarade. Men det är ingenting som stör mig längre.

Idag är det här en annan livstid. Jag är inte alls samma person som jag var då. Mina vänner säger att jag är mer öppen, jag är gladare och framförallt, jag tänker mer på mig själv och mitt välbefinnande än på vad andra ska tycka och tänka. Och det stämmer. Jag är glad, inte alltid lycklig och inte alltid i balans. Men sån är jag och har alltid varit. Men jag är glad. Jag gläds åt mina fantasiska vänner och familj som alltid finns där för mig och som hjälper mig upp om jag är nere. Jag gläds över de hinder jag överkommit och över den person jag faktiskt blivit.

Som sagt. Jag minns exakt hur jag kände och hur jag kände en väldigt lång tid efter separationen. Men det känns verkligen som att det hänt någon annan. Jag minns, men kan ändå inte riktigt koppla att det har hänt mig. För det är så långt ifrån den person jag är idag. Det kommer alltid att finnas saker som är jobbiga att hantera, eller saker som jag vill förändra, saker som har med mig att göra. Men idag vet jag att jag sitter på en inre styrka som hjälper mig tillsammans med en fantastisk omgivning som alltid ställer upp och finns där ♥