Livet kan inte vänta.
Sabina hittade mig i bloggrymden när jag var sjuk. Hon kommenterade ofta och vi peppade varandra. Vi var cancersystrar. Vi hade en ömsesidig förståelse för varandra, trots att våra sjukdomar hade olika prognoser.
Jag läste även hennes boksysters Ulricas blogg, dock lämnade jag sällan något spår efter mig i kommentarsfältet. Jag visste heller inte att hon läste min blogg. Men så i samband med min separation så lämnade hon ett meddelande. Hon hejjade på mig och höll tummarna för mig. Också hon en cancersyster. Efter det har jag allt oftare kikat in på hennes blogg, och ibland lämnat en liten kommentar. Men nu är även hon borta. Livet kan inte vänta... ♥
Hej! Jag är bara tvungen att jag tycker det är så underbart att läsa din blogg. Så skönt att veta att det finns folk som överlever denna hemska sjukdom. Beundrar dig väldigt mkt som person då du verkar vara så positiv även du har gått igenom mkt i ditt korta liv.
Kram Mia
Hej!
Jag är ganska så ointresserad av bloggar i största allmänhet men det finns tre bloggar som jag har följt under lång tid, din blogg, Ulricas blogg och Sabinas blogg. Dessa bloggar är/har varit så levande och personliga. Vi som kan försöka föreställa oss men aldrig kan förstå, får en inblick i hur förjävligt och samtidigt underbart livet kan vara. För trots alla hemska stunder som beskrivs så finns det så mycket glädje däremellan. En glädje som vi andra (som inte varit sjuka) inte uppskattar på det sättet man skulle vilja. Era personliga bloggar har givit mig en liten pusselbit i livspusslet som jag har försökt ta till mig.
Något som känns väldigt overkligt med allt detta är att jag som läsare får känslan av att jag känner er ganska så väl. Jag är inne flera gånger om dagen och kollar om de uppdateras och man lider så overkligt med när motgångarna kommer. Å andra sidan så vet ni inte alls vem jag är.
Jag har knappt skrivit någon kommentar. Mest för att jag inte vet vad jag ska skriva...
Nu är ju du tack och lov frisk och jag kommer fortsätta följa din blogg så länge du tillåter. Jag är något äldre än dig, 28 år, men känner igen mycket av det du beskriver. Jag har själv varit med om en jobbig separation för snart 3 år sedan och känner igen mig i det mesta du skriver.
Varma krama Linda
