JohannaMariaMs

Idag har varit en tuff dag. Har försökt hålla mig sysselsatt här hemma, läst, försökt börja städa, betalat räkningar, prommisar med Milo, handla mat med pappa, laga mat, äta mat, läsa lite mer. Men nu är det tungt. Har maniskt gått och kollat min telefon för att se om han har hört av sig. Vet egentligen inte varför, antar att det är svårt att bryta ett invant mönster eller beteende. Vem var det jag ringde när jag mådde så här? När jag var ledsen, vem pratade jag med? När jag hade ångest, vem hjälpte mig att se annorlunda på saker? Jo, det var Patric.

Idag har det varit svårt. Riktigt svårt. Jag vet att morgondagen blir bättre. Imorgon blir det en Johanna-dag med spamanikyr på schemat och så lite shopping på det. I dessa lägen så får faktiskt materiella ting en att må lite bättre, jag älskar mina jag-ska-inte-kolla-på-priset-stövlar jag köpte för två veckor sedan. Jag behövde dem, jag behövde unna mig dem, och jag behövde desperat göra något för mig själv.

Jag vet att det trots det jobbiga är bra att vara ensam med sina tankar och funderingar. Jag måste få uppleva det jobbiga i alla situationer jag ställs inför för att kunna bearbeta det som hänt. Allt som jag ställs inför blir jobbiga. Jag måste ta tag i saker och ting själv. Jag måste fatta beslut själv. Jag måste bygga på mig själv. Det är tufft, men det kommer att gå. Jag känner både tro, hopp och kärlek.