JohannaMariaMs

Jag har alltid velat ha barn och få chansen att bli en ung mamma. Jag tror även att den känslan, eller kanske begäret har växt i samband med min sjukdom. Jag har insett att livet är till för att leva och man ska göra det  m e s t a  a v  a l l t . Jag vill även ge mina barn den glädjen det är att ha mor-och farföräldrar, av den enkla anledningen att jag endast hade min farmor kvar i livet när jag var liten. Min farfar dog när jag var en liten bebis och mina morföräldrar dog innan jag ens var född. Min farmor fick min pappa när hon var närmre 40 år. Det gjorde att jag bara fick chansen att ha farmor i mitt liv fram tills jag var 9 år. Jag kan känna nu, när jag är vuxen, vad jag har saknat att ha mor och farföräldrar. När man var liten så åkte vänner över till farmor och sov över, fick presenter av mormor, åkte ut och fiskade med farfar och fick en femma av morfar... Det är något som har fattats mig, och det vill jag kunna ge mina barn...

Att Isabelle sen kom in i våra liv har verkligen inte gjort saken värre. Den kärlek jag känner till denna underbara lilla tjej är helt enorm, hon betyder så fruktansvärt mycket för vår familj och min längtan efter en liten har nästan blivit som ett begär. Det är något som fattas mig helt enkelt och längtan är enorm..