AJ!
På onsdag har jag min sista cellgiftsbehandling och det känns helt underbart att den här skiten snart är över. Men jag känner mig ändå som ett stort jävla frågetecken. Vad händer sen? Kontroller? Hur ofta? Jobba?
Min sjukskrivning är slut den 15/9, lite mer än en månad kvar. Det känns både positivt och negativt måste jag säga. Det är så mycket jag vill göra under den sista månaden. Intensivkurs så jag kan ta det jävla körkortet, London och shoppa, spahelg med Patric. Leva livet helt enkelt..
Jag har ju inte haft någon semester. Visst har jag haft riktigt bra dagar då jag riktigt njutit av sommaren. Men de flesta dagarna har inte varit så. Det är nästan något varje dag.
Först kur, sen är jag ganska däckad i några dagar. När jag sen börja känna mig som en någorlunda människa, ja då är det dags för sprutorna. Och sprutor är lika med fet ångest. (Men nu har jag i och för sig insett att det är lättar att någon annan ger mig dom. Så nästa sprutomgång är det Patric som får leka sjuksyrra. :)) Men av sprutorna får jag ju så ont. Så förbannat jävla cp ont till och med. Det dunkar och bultar. Värker som fan. Har ont konstant. Men värst är om man varit stillasittande och sen ska röra på sig. SMÄRTA. Kan heller inte sova på nätterna.
Om ni har leget på mage mellan två stolar (ben och bröst är på stolen) och sen så sätter sig någon på din rygg/svank och sitter där ett bra tag så man får spänna rygg och svank för att inte ramla. Sådan värk har jag konstant i typ en vecka. Det känns som att man överansträng svanken till tusen helt enkelt. För jävla ont gör det iallafall
Mitt hår..
Har varit utan mitt hår i nära två månader nu. Första två veckorna var fruktansvärda. Kändes så hemskt att behöva visa hur jag såg ut för Patric. Även fast jag visste att han skiter fullständigt i om jag har hår eller ej. Han älskar mig oavsett, och det vet jag ju, för det påminner han mig om dagligen.
Men ändå. Första gången var hemsk. Det är ju håret och brösten som gör kvinnan eller? Lite så kändes det som. Utan mitt hår som jag haft en hatkärlek till i flera år skulle jag känna mig mindre kvinnlig. Jag mådde dåligt varje gång han tittade på mig, blev arg och skämdes. Tyckte ju att jag såg ut som ett jävla ollon. Han fick knappt krama mig, och absolut inte ta mig på huvudet om inte jag sagt att det var ok.
På dagarna var jag rätt ok. Gick bara ut när jag var tvungen och brydde mig inte så mycket att folk tittade. Men så fort Patric kom hem från jobbet så mådde jag dåligt. Man vill ju vara snygg och attraktiv för sin respektive. Man vill ju känna sig vacker. Jag kunde inte ligga och kramas och mysa med den jag älskar för att jag kände mig så ful, äcklig och okvinnlig. Det är hemskt att känna så. Allt man vill i det läget är ju att få och känna kärlek av den man älskar. Man vill inte att något så trivialt som avsaknaden av hår ska komma emellan. Men det gjorde det, och jag fick kämpa och Patric fick kämpa för att få mig att inse att det är inte håret som gör mig till den jag är.
Patric fick så ofta trösta mig när tårarna kom på kvällarna, för det var då jag blev som mest ledsen. Han har ställt upp så fruktansvärt mycket för mig. Han finns alltid där för mig, och han gör mig så lycklig!
Idag har jag åter igen en hatkärlek till mitt hår, eller skalle, eller vad jag ska säga. Är ändå bekväm i hur jag ser ut och jag kunde inte bry mig mindre i om folk ser mig utan sjal. Det rör mig inte ryggen längre.
Men gud så jag längtar tills jag får gå till frisören och klippa och slinga. Eller bara dra handen genom håret, sätta upp det i en hästsvans, eller bara platta det. Åhh, vad jag längtar tills det börjar växa igen. Blir det en annorlunda färg? Form? Kommer det bli vågigt? Eller kommer jag att få samma raka tunna hår?
ONT!
Har ont som fan i svanken. Det går inte att ligga ner, varken på rygg, sida eller mage.. Testade med att ställa mig mot husväggen och böja mig fram för att försöka "stretchas" ut svanken. Det gick inge vidare.. Det känns som att ryggen behöver stretchas ut, men det funkar ju inte. Är skitjobbigt för det är en konstant molande värk som typ dunkar. BLÄÄ
Bestämde mig för att gå och plocka lite blåbär med pappa. Blev hallon oxå, så ikväll blir det hallon&blåbärs smulpaj, yummi!
Åker hem till Danderyd/Täby imorgon. Tror nog att jag ska ner till Täby Centrum ett tag då, känner verkligen för att typ bara sminka mig lite.. Bli lite fräsch!
Dom jävla sprutorna!
Började ju ta Neupogena sprutorna igår. Nu kom värken. Faaaaaaan.
Vänder och vrider på mig och försöker hitta en position som faktiskt inte gör lika ont. Men tror att det är ganska meningslöst. Nu är det bara att gå upp och knapra Ipren.
Nu får Patric ta och ringa så han kan få mig på bättre humör..
Bajs fakta!
Okej, kanske onödigt vetande, men det gick bra på toalett besöket. Tror jag slipper dropparna. Hoppas det för det är så jäkla svårt att dosera dom. Dom rekommenderar en att man ska börja med 10 droppar. Jag gjorde det i tre dagar och INGET hände. Fjärde dagen tog jag 15 droppar, och det var nog 4 droppar för mycket om ni förstår vad jag menar.. Huuuhh
Vattenmeloner
Nu tror jag att jag måste försöka gå och klämma ut vattenmeloner igen.. Om det går vill säga. Blir ju så jäkla förstoppad av mina illamående mediciner. Nu är det 4 dagar sen jag gjorde nummero två. Det börjar bli dags att försöka... annars blir det Laxoberal droppar, och då vet man aldrig vad som händer...
Önska mig lycka till haha!
Neupogen sprutor
Mina värden för mina vitablodkroppar har ju som jag skrev tidigare sjunkit lite. Det innebär att jag måste börja med mina Neupogena sprutor redan imorgon, istället för på måndag. Och inte nog med det, när jag tagit dom i 5 dagar som jag ska så är det dags för ett blodprov. Har inte värdet gått upp då så måste jag ta sprutorna i ytterligare 3 dagar!
KUL VA?!
Men som sagt. det här är den näst sista behandlingen. En kvar, och sen ska det vara över...
Hej, hej Monika..
Jaha då har man precis avslutat en god middag. Idag blev det grillad kyckling och potatis i foliepaket. Mycket gott! Njuter av att kunna äta "normalt" så pass tidigt in i kuren.
Igår åt jag bara lite popcorn och godis till middag. Får ju en sådan fruktansvärd bakiskänsla och då går det inte så bra att äta "riktig" mat.
igår på KS så träffade jag en kvinna i 50-års åldern som hette Monika som oxå hade lymfom. Hon hade däremot snäppet värre än jag, med tumörer från ljumsken och upp till halsen. Men det var så jäkla skönt att prata med henne. Haha, eller beklaga sig.
Hon berättade att hennes ögon oxå geggade sig, och att hon oxå var tvungen att typ bända upp ögonen på morgonen.
Hennes kondis sög oxå, och hennes fingrar var oxå bort domnande.
Det var så himla skönt att bara få ur sig lite skit till någon annan än familj och vänner. Någon som faktiskt har samma sjukdom som jag och så lever med samma biverkningar. Men det var två saker som vi inte var lika med. Hon hade tappat allt sitt hår, inklusive ögonbryn och fransar. Det har inte jag. Men hon fick å andra sidan inte ont i ryggen av sprutorna... Så tänk vad lika men ändå olika det kan vara...
Bilder från igår
Igår lyckades dom hitta ett bra kärl redan på första sticket, men hon träffade dock en nerv, men det gjorde inte lika ont som förra gången, och tur var väl det. Hade fan ont i den armen i en hel jävla dag!
Frukost
Idag blev det en sådan bra frukost som ett glas Tropicana juice. Det är bra skit det :)
Blir så himla torr i munnen av cellgifter. Har man tur så går det över efter några dagar, och då kan man börja äta lite mer normalt.
Gårdagen
Orkade inte skriva något igår.., jag tror bilderna talar för sig själva..
Åker till landet med familjen idag. Men tar med mig datorn och kameran!
Nu ska jag försöka få i mig lite frukost..
Nu åker vi!
Nu går bilen till Karolinska Universitetssjukhuset, Hematologi avdelningen. Jag beräknas väl vara färdig till 12.00 någon gång. Det vill säga om mina prover är så pass bra att jag faktiskt kan få kuren!
Så håll tummarna för mig!
Jaha..
Då är man nyduschad och redo att gå till sängs, men kan likt förbannat inte sova. Precis som innan förra kuren, tror jag satt uppe till strax efter klockan 2. Men det är så mysko, vill ju sova och känner mig trött. Det är som att huvudet säger åt kroppen att inte sova. Sover jag inte så kommer kanske aldrig morgondagen?
Känner mig så vacker. Skallig lite pluffsig ragata till salu..
'
Hatar verkligen känslan av att må så bra som jag gör nu, men om några timmar så kommer jag att må skit. Jag kommer kräkas som en gris, jag kommer att bli förstoppad och det kommer att kännas som att skita ut vattenmeloner, jag kommer att vara snustorr i munnen och jävligt trött. haha listan kan göras så låååååååång.
Men det är näst sista gången imorgon. Efter imorgon är det bara en, bara en, bara EN enda gång kvar!!! SÅÅ LYCKLIG!!
Det spelar ingen roll hur dåligt jag mår imorgon, det är bara EN gång kvar sen. och den FRIHET! haha
Känner mig så vacker. Skallig lite pluffsig ragata till salu..
'Hatar verkligen känslan av att må så bra som jag gör nu, men om några timmar så kommer jag att må skit. Jag kommer kräkas som en gris, jag kommer att bli förstoppad och det kommer att kännas som att skita ut vattenmeloner, jag kommer att vara snustorr i munnen och jävligt trött. haha listan kan göras så låååååååång.
Men det är näst sista gången imorgon. Efter imorgon är det bara en, bara en, bara EN enda gång kvar!!! SÅÅ LYCKLIG!!
Det spelar ingen roll hur dåligt jag mår imorgon, det är bara EN gång kvar sen. och den FRIHET! haha
Femte och näst sista cellgiftsbehandlingen imorgon!
Imorgon är det som sagt näst sista kuren. Dvs om alla blodprover är som de ska! Hoppas, hoppas. Vill inte behöva skjuta på det nu när syster är här.
Känner mig ändå ganska lugn inför morgondagen. Oroar mig inte allt för mycket för sticket, mer för känslan någon timme senare. Blir så konstigt trött. Inte i kroppen utan i ögonen. Ögonen känns så tunga och trötta, man vill bara sova men det går inte. Det är en jätteobehaglig känsla.
Sen kommer jag komma hem och vara svinhungrig men inte veta vad jag vill äta. Det är en fördel om det är kräkvänlig. Köttfärs är det inte kan jag säga. Förra omgången blev det vindruvor, det funkar kanon. Kalaspuffar funkar inte heller. Det smakar likadant när det kommer upp, och det känns bara helt fel.
Efter att jag ätit brukar jag lägga mig i sängen för att det känns som att jag vill sova, men det går nästan aldrig. Ögonen vill sova, men kroppen känns rastlös. Efter att ha legat ett tag i sängen så brukar det börja kännas konstigt i magen. Det är ett tecken på att maten vill komma upp igen. Det enklaste då för att fort bli över med det är att stoppa fingrarna i halsen.
Efter att jag har kräkts så brukar jag känna mig som en helt ny människa. Befriad. Åhh, den känslan är så skön! I ungefär en halvtimme, sen sover jag.
Känner mig ändå ganska lugn inför morgondagen. Oroar mig inte allt för mycket för sticket, mer för känslan någon timme senare. Blir så konstigt trött. Inte i kroppen utan i ögonen. Ögonen känns så tunga och trötta, man vill bara sova men det går inte. Det är en jätteobehaglig känsla.
Sen kommer jag komma hem och vara svinhungrig men inte veta vad jag vill äta. Det är en fördel om det är kräkvänlig. Köttfärs är det inte kan jag säga. Förra omgången blev det vindruvor, det funkar kanon. Kalaspuffar funkar inte heller. Det smakar likadant när det kommer upp, och det känns bara helt fel.
Efter att jag ätit brukar jag lägga mig i sängen för att det känns som att jag vill sova, men det går nästan aldrig. Ögonen vill sova, men kroppen känns rastlös. Efter att ha legat ett tag i sängen så brukar det börja kännas konstigt i magen. Det är ett tecken på att maten vill komma upp igen. Det enklaste då för att fort bli över med det är att stoppa fingrarna i halsen.
Efter att jag har kräkts så brukar jag känna mig som en helt ny människa. Befriad. Åhh, den känslan är så skön! I ungefär en halvtimme, sen sover jag.
Hemma från KS
Nu är jag hemma igen.. Kom till KS strax efter 08.00 för att innan läkarbesöket ta ett blodprov. Lyckades med sticket första gången. Det bådar gott inför onsdagens behandling!
Kl 10.00 skulle jag in och träffa min läkare, men som alltid inom vården så kommer man aldrig in den tiden man ska. Jag kom in 10.40
Jag i hissen påväg till Hematologimottagningen KS
Allmänt road i väntrummet.
Som sagt, 40 min fick jag vänta på farbror doktorn. Kan ju säga att jag fick endel flashback från det första läkarebesöket då jag fick reda på att jag har cancer. Men men tillslut kom han i alla fall, och vi pratade en massa.
Mina vitablodkroppsvärden (de jag tar Neupogena sprutorna för) har sjunkit. Dom ska ligga på runt 1 men mina ligger på 0,6. Det betyder att har inte dom värderna gått upp så finns risken att vi måste skjuta på nästa behandling. Hoppas verkligen inte att det behövs..
Fick även svaren från min datortomografiröntgen, tydligen så har tumörerna minskat men dom finns fortfarande kvar. Så förhoppningsvis så räcker det med dom två återstående kurerna.
Annars då, jo vi kom fram till att jag med all sannolikhet börjar bli/är deprimerad. Han sa att det är ok att bli deprimerad och att det är väldigt vanligt att man blir det när man går igenom något sånt här. Nu mår kroppen bättre, inte lika mycket illamående eller trött, men huvudet mår desto sämre.
Vet ju att jag bygger upp en fasad av att jag är stark och orkar det här, men om sanningen ska fram så känner jag att ångesten kommer smygande. Fan
Kl 10.00 skulle jag in och träffa min läkare, men som alltid inom vården så kommer man aldrig in den tiden man ska. Jag kom in 10.40
Jag i hissen påväg till Hematologimottagningen KS
Allmänt road i väntrummet.
Som sagt, 40 min fick jag vänta på farbror doktorn. Kan ju säga att jag fick endel flashback från det första läkarebesöket då jag fick reda på att jag har cancer. Men men tillslut kom han i alla fall, och vi pratade en massa.
Mina vitablodkroppsvärden (de jag tar Neupogena sprutorna för) har sjunkit. Dom ska ligga på runt 1 men mina ligger på 0,6. Det betyder att har inte dom värderna gått upp så finns risken att vi måste skjuta på nästa behandling. Hoppas verkligen inte att det behövs..
Fick även svaren från min datortomografiröntgen, tydligen så har tumörerna minskat men dom finns fortfarande kvar. Så förhoppningsvis så räcker det med dom två återstående kurerna.
Annars då, jo vi kom fram till att jag med all sannolikhet börjar bli/är deprimerad. Han sa att det är ok att bli deprimerad och att det är väldigt vanligt att man blir det när man går igenom något sånt här. Nu mår kroppen bättre, inte lika mycket illamående eller trött, men huvudet mår desto sämre.
Vet ju att jag bygger upp en fasad av att jag är stark och orkar det här, men om sanningen ska fram så känner jag att ångesten kommer smygande. Fan
Nervös..
Haha, men inte för att gå till läkaren, eller för att ta blodprov. Nää, jag är nervös för att åka buss helt själv. Var så otroligt länge sedan. Jag känner mig osäker när jag är ensam, när jag åker kommunalt vill jag ha någon med mig.
Vackert va? min viiita viiita skalle...
Så här ser jag ut idag.. Älskar min mössa!
Vackert va? min viiita viiita skalle...
Så här ser jag ut idag.. Älskar min mössa!
På väg..
På väg till farbror doktorn. Önska mig lycka till..
Nervös
Imorgon kl 08:00 ska jag vara på KS för att ta blodprov. Jag ber till gudarna att dom bara behöver sticka en gång, ångest...
På onsdag tar jag min femte och näst sista kur. Visst låter det bra när man säger näst sista?
Varför känns det då inte bra? Kan nog inte riktigt förstå att det faktiskt kanske finns ett slut på den här skiten. Om allt går som det ska så kanske jag om två månader slipper illamående, bortdomnande fingrar, 30 minuters toalettbesök, kvälningar, sprutor, värk i rygg och svank. Kondisen kommer tillbaka (den lilla som fanns), och håret börjar växa.
På tal om hår, idag så såg jag en skithäftig håruppsättning på nätet med bilder och beskrivning om hur man gjorde det. Jag blev så glad och uppspelt när jag såg den fina frisyren att jag, utan att tänka på det drog min hand genom mitt hår för att jag skulle känna hur tjockt och långt det var. Vilken besvikelse.
Har ju varit utan mitt hår i nära två månader, och faktiskt vant mig vid det. Det var första gången som jag faktiskt helt glömde bort att jag inte har något hår. Det kändes riktigt tufft.
På onsdag tar jag min femte och näst sista kur. Visst låter det bra när man säger näst sista?
Varför känns det då inte bra? Kan nog inte riktigt förstå att det faktiskt kanske finns ett slut på den här skiten. Om allt går som det ska så kanske jag om två månader slipper illamående, bortdomnande fingrar, 30 minuters toalettbesök, kvälningar, sprutor, värk i rygg och svank. Kondisen kommer tillbaka (den lilla som fanns), och håret börjar växa.
På tal om hår, idag så såg jag en skithäftig håruppsättning på nätet med bilder och beskrivning om hur man gjorde det. Jag blev så glad och uppspelt när jag såg den fina frisyren att jag, utan att tänka på det drog min hand genom mitt hår för att jag skulle känna hur tjockt och långt det var. Vilken besvikelse.
Har ju varit utan mitt hår i nära två månader, och faktiskt vant mig vid det. Det var första gången som jag faktiskt helt glömde bort att jag inte har något hår. Det kändes riktigt tufft.
Toalett besök..
Jag äter medicin för illamående. Den medicinen gör som sagt att jag inte kräks och mår dåligt. Men den gör även att jag får sitta i nära en halvtimme på toaletten för att försöka göra nr 2. Lite för mycket information kanske?
Då kan jag även meddela att när jag kommer ut från toaletten så är jag så andfådd och anstängd att jag ibland nästan svimmar. Får kämpa som fan..
Det "roliga" i det hela är att det känns som man skiter ut jävla vattenmeloner. Men det ända som kommer ut är typ små små harpluttar.
Jag kan inte direkt säga att det är glamoröst med cancer..
Ont!
Har inte kunnat sova mycket inatt. Har haft värk i både svank och lår. I det läget spelar det ingen roll vad man gör. Det hjälper inte att sträcka på sig, att byta ställning eller att bli masserad. O inte kan man få någon typ av smärtlindring heller. Alvedon är det ända. Det hjälper ju extremt mycket.
Jag känner mig jätte elak. En utav mina närmsta vänner kom hem från en resa till Canada för några dagar sen. Vi bestämde oss för att ses igår. Men jag orkade inte alls. Hon både ringde och skickade sms och jag svarade inte ens.
Inte nog med att man ska dras med den här skiten, nu försummar man även sina vänner. OCH DET FÅR ALDRIG HÄNDA!
Nu är det dags för sprutan igen... Någon som vill byta?
Jag känner mig jätte elak. En utav mina närmsta vänner kom hem från en resa till Canada för några dagar sen. Vi bestämde oss för att ses igår. Men jag orkade inte alls. Hon både ringde och skickade sms och jag svarade inte ens.
Inte nog med att man ska dras med den här skiten, nu försummar man även sina vänner. OCH DET FÅR ALDRIG HÄNDA!
Nu är det dags för sprutan igen... Någon som vill byta?
