Galan
Började att kolla på bröstcancergalan som gick på trean härmodagen. Hade från början sagt att jag inte skulle se den. Jag ville inte bli påmind om det som varit. Men, jag kunde inte låte bli att se galan. Jag kände mig helt ok fram tills man fick se en ung mamma som fått reda på att hon hade bröstcancer..
Jag kunde verkligen se mig själv i henne. Det var verkligen som att jag återupplevde hela skitsommaren igen..
Första gången jag grät var när hon för första gången fick sina cellgifter. Jag såg dom olika gifterna som hängde från "galgen" som jag kallar dom. Då rann tårarna..
Sen började hon tappa håret, och kunde själv dra av stora tussar från huvudet. Sen var det dags för hennes man att raka av henne det sista håret...
Jag tror inte att jag har gråtit så mycket under hela sommaren som jag gjorde i tisdags. Det var både lättnaskänslor blandat med ångest och rädsla. När kvinnan såg sig själv i spegeln för första gången som rakad så drog hon handen över huvudet och sa något liknande som" - jaha..." och så kom ett osäkret litet halvskratt. Precis så var det för mig.. Jag minns att jag småskrattade lite för jag visste inte hur jag skulle reagera.. U s c h , hemsk känsla...
Jag grät varje gång musik spelades, när reklamen kom, och under reportagen. Tårarna bara rann, utan att jag ens tänkte på det.
Jag vet att jag säkert är ganska partisk eftersom att jag drabbats av en annan typ av cancer. Inte just bröstcancer, och jag vet att galan samlar in pengar till cancerforskning överhuvudtaget, och inte bara bröstcancer. Men jag tyckter att det är lite fel att man bara riktar in sig på en sorts cancer. ALL cancer är skit, och något fruktansvärt jobbigt man måste gå igenom...
Det är inte det minsta konstigt eller löjligt att reagera så trots att du inte haft bröstcancer.
Alla vi som haft nån form av cancer går ju ändå igenom liknade behandlingar och har liknande upplevelser.
Just beskedet, första cellgifterna, första strålningen, när håret faller, när man rakar av det osv.
Men det är jätteviktit att låta alla känslor bara komma.
Såg filmen "why i wore red lipstick to my masectomi" som handlar om just bröstcancer och fy fan va jag grät, det var ju liksom hela resan jag just gorde.
Gråt på och va arg, det blir bättre.
Jag märker själv att det går framåt, jävligt sakta men det går framåt.
Stor kram
Inte konstigt alls, det är ju en del av läkandet... När man ser något som påminner då komme rju alla känslor tillbaka. För mig är det snart 3år sen men ja gråter lika mkt varje gång de e ett program som påminner...!
Kramar i mängder =)
Johanna! Har tänkt så mycket på dig i sommar och jag blev jätteglad när jag hittade din blogg (via Erika Persson).
Måste bara säga hur otroligt imponerad jag är av dig och hur stark jag tycker att du är. Har läst igenom hela din blogg nu och är helt fast! Har gråtit flera gånger. Jag hoppas att du börjar må bättre och det är jättekul att se att du är förlovad och sambo med Patric!
Hoppas vi ses och hörs snart!! Lycka till med allting!
Varma kramar från Annika (från WWI)
Hej Johanna !
Inte alls konstigt med din reaktion efter allt du o dina nära o kära har gått igenom.
Jag tycker dock som du, att det är tokigt att kalla det för "Bröstcancergalan" med tanke på att det finns många fler diagnoser.
När man ser till prostatacancer som faktiskt tyvärr drabbar fler män än kvinnor årligen, de har ingen egen gala ju.
Får väl se till att de byter namn till nåt annat till nästa år ???
Även jag som inte sitter i samma sits som alla er drabbade satt inte jag heller oberörd utan tårar kan jag säga, den som gör det vet jag inte vart de kommer ifrån.
Hoppas dock att din känsloladdade reaktion hjälper dig framåt för dig o dina nära o kära.
Kram Anja
Jag förstår att det tog/tar hårt på dig när t.ex en sådan gala visas. Det är ju ändå mkt som du känner igen dig i osv. Jag tycker också att det är fel att det i stort sett bara ska pratas om bröstcancer. Men alla andra cancerformer då?!? Det är varje år fler som får prostatacancer än bröstcancer t.ex. Min styvpappa tycker att man åtminstonde kan ha varannat blått och varannat blått band i t.ex vårat köpcentrum.
jag förstår verkligen att du grät, ja tror du lisom inte helt kommit under fund me att de e över än. du går ju igenom det fortfarande i dina tanker o så. de e nog jättebra för dig me o gå igenom det kram
Hej Johanna!
Jag kollade också på bröstcancergalan i tisdags och även om jag visste att det skulle bli jobbigt så kunde jag inte låta bli..
Tårarna rann på mig också,och just den där scenen där den unga mamman står i badrummet och bara drar av sitt hår när barnen står bredvid fick mig att rysa...så var det för mig också!
Min Victor 8 år tyckte att jag när jag hade dragit av så mycket hår att det hängde testar kvar så ut som en häxa.
Det kan inte bli värre än så här...jag kan inte bli fulare...
Jag tog till slut fram trimmern och rakade av mig resten av håret.
Jag tyckte att det kliade o gjorde så ont i hårbotten...och när jag till slut fick av allt hår hoppade jag in i duschen och masserade skallen med schampo o balsam och det var riktigt skönt faktiskt
Sen var sanningen ett faktum och jag skulle förbli hårlös ett tag framöver...
Mycket känslor tar över ochjag förstår dig till 110 %
kram camilla
Jag håller med dej angående all typ av cancer. JAg har själv haft en annan typ av cancer, dvs sarkom, och jag tycker det är tråkigt att man ska dela in det i brästcancer, hjärntumörer etc. Som du sa, alla cancer är skit! skulle hellre se en generell cancer gala. Ska väl dock sägas att en bröstcancer gala är bättre än ingen gala alls.
Förstår fullt ditt sätt att reagera. Om vi nu ska specificera insamlingarna vill jag ha en gala för alla skitlymfom som inte svarar på cytostatika...
