Motivation.
Nu när man arbetar så har inte uppdateringen här i bloggen varit som den var under min "sjukskrivning". Då ploppade det upp inlägg kors och tvärs och då var det till och med lite roligt att skriva. Inte lika kul och givande som det en gång varit, men ändå roligt. Om inte annat så var det en bra sysselsättning mitt i allt snorande och hostande.
Idag känner jag att jag knappast har någonting intressant att skiva. Eller visst finns det saker som jag vill berätta om. Men jag känner att jag tidigare kanske varit lite för privat, och kanske i vissa fall varit för ärlig. Samtidigt så vet jag att det är en anledning till att så många av er kommer tillbaka och läser mitt meningslösa babbel. Just för att det är ärligt babbel. Och kanske lite för privat.
Jag vet helt enkelt inte var jag står idag. Bloggen betyder ofantligt mycket för mig. Den har varit min terapi och era kommentarer och mail har peppat och hjälpt mig otroligt mycket under svåra och tuffa perioder. Men det är inte längre lika kul att skriva. Inte lika motiverande. Jag saknar det där kliandet i fingrarna.
Samtidigt som jag sitter här och funderar och formulerar meningar i mitt huvud så inser jag hur mycket jag älskar att skriva. Jag har alltid varit bättre på att formulera mig i text, orden flyter så mycket bättre än talet för mig. Men nu står jag som sagt vid ett vägskäl. Då blir det allt eller inget. Att låsa bloggen och enbart ha den för privat bruk. Eller att ha den öppen och skriva när jag känner för det. Tyvärr känner jag mig sällan motiverad till att skriva, och att då ha en öppen blogg som uppdateras en gång i månaden känns rätt värdelöst.
Jag skulle kunna fråga er om tips och råd, om vad ni skulle vilja veta, vad ni vill att jag ska skriva mer om, vad ni tycker och tänker. Och det skulle verkligen vara kul att höra era åsikter. Samtidigt så skriver jag för min skull. Det är min terapi. Mina tankar.
Det här inlägget kom verkligen från ingenstans. Jag började med att jag laddade upp bilden nedan för jag ville visa er de nya örhängena jag köpt. Och bilden har varit kvar under hela tiden jag skrivit. Så därför för den vara kvar. Ett seriöst och allvarligt inlägg. Och mitt örhänge. Det är klass det.
Hej Johanna
Känner igen dina tankar kring bloggandet. Jag har inte heller varit så aktiv den sista tiden. Och tankar har funnits på att skita i den helt enkelt, använder facebook ganska mycket också och det har en viss likhet. Man delar med sig av samma saker på båda ställena ibland!
Tankarna har också funnits på att ha bloggen för mig själv, för vissa saker kan man inte skriva utan att såra någon annan. Men jag har löst det för jag har ett annat ställe jag skriver om sånt på.
Men egentligen är det ju läsare och kommentarer vi vill ha, vi vill bli bekräftade på något sätt. Jag har nu börjat blogga lite igen och blivit sugen på att dela med mig av sånt som händer med både bilder och text.
Jag hoppas du också fortsätter, men gör det i din takt, känn ingen press :-) Jag kommer fortsätta läsa din blogg!
Kram Kamilla
Hej!!
Klart att vi vill ha kvar dig :)
Men jag förstår hur du tänker...
Varför skriver du inte en "dagbok" för dig själv i datorn... och när du känner för det så slänger du upp nåt inlägg här.. antingen från "dagboken" eller nåt helt annat. Det skulle bli så väldigt tomt om du försvann helt.
Kramar
Hannah
Snygga örhängen! ;) Jag har i ett mail sagt att du borde satsa på att skriva ännu mer oavsett om det är i en blogg eller på något annat sätt. För du skriver så vansinnigt bra! Det skulle kännas tomt utan dina välskrivna rapporter från ditt liv. Trevlig helg och stor kram
Hej! Jag har följt din blogg sedan du startade den och jag älskar verkligen att läsa allt du skriver. Jag beundrar dig så mycket och det skulle vara tråkigt om du slutade att blogga.
Du kan skriva om vardagliga saker, vad som händer och vad du gör.
Jag förstår dina känslor, du SKA skiva för din egen skull, och om du inte känner motivationen så kanske det bästa- för din skull-är att sluta... Men jag skulle sakna dig och din blogg! Du är inte som alla andra! Du är unik!
