Värdering och vårdnad


Värderingen av lägenheten gick bra. Dock tyckte mäklaren att vi skulle sänka utgångspriset något då vi är väldigt angelägna om att få lägenheten såld så snart som möjligt. Plus att på så sätt snabbt få igång en budgivning som förhoppningsvis ger oss det vi vill ha. Nästa vecka kommer han dit för att fotografera och i slutet på januari ligger den förhoppningsvis ute på marknaden.

Det känns riktigt bra att det faktiskt händer saker.
Jag börjar se ljuset i tunneln. Samtidigt så känns det riktigt tråkigt och jobbigt. Lägenheten är så fin, precis som jag ville ha den och nu ska den ut på försäljning. Den lägenhet som vi valde tillsammans, och som vi började renovera tillsammans. Det är tufft. Det ska jag inte förneka. Under de fyra månader som vi har varit separerade har jag inte velat tänka på det jobbiga, som till exempel hur vi ska göra med lägenheten, Milo osv. Det blir för jobbigt och man minns.

Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag har berättat om Milo? Att jag har "avsagt mig vårdnaden"? Jag kommer alltså inte att ha honom något mer. Jag vet däremot att jag skulle kunna få "låna" honom och ha hand om honom om jag vill ibland. Patric är absolut inte omöjlig utan väldigt tillmötesgående, till det mesta faktiskt. Det är jätteobbigt att gå från att ha hund på heltid, till att knappt se honom. Men även det känns som ett bra beslut. Den största anledningen till att jag tog beslutet var att ag märkte att han inte mådde bra av att komma hem till mig. Visst blev han helt lyrisk över att träffa mig och familjen, men han hade svårt att slappna av. När han väl börjat slappna av, ja, då var det dags för honom att åka till Patric. En annan andledning var även att jag helt enkelt inte hade tid, kraft, ork eller möjlighet att ha honom. Utan körkort kan jag inte ta honom till dagis. Inte heller mår han bra av att vara ensam under helgerna då jag oftast hittar på saker med vänner eller går ut. Det betyder att mina föräldrar skulle få ta mycket ansvar för honom, vilket inte jag kände var helt rätt. Han var ju min hund.

Så ligger det till, och det är skitjobbigt. Men, nu har jag börjat vänja mig. Jag har ju knappats haft honom mycket under dessa fyra månaderna, så jag har lixom börjat acceptera hur det ligger till. Men som sagt, det suger.


Kommentarer
Postat av: Linnéa

Förstår att det är jobbigt med Milo, men det låter som ett bra bwslut! Man måste ju tänka på hundens bästa. :) Kram

2010-01-09 @ 18:22:58
Postat av: Sandra

Du gör det rätte beslutet av att låta Patric ha honom på heltid och som du säger du kommer också må bättre av det efter du inte behöver ha ångest över att Milo inte kan vara sig själv när han är med dig. Det är underbart att Patric också är förstående i detta och låter dig träffa Milo när du känner för det, finns ju dom som aldrig låter den andra se sitt barn till exempel vilket är helt idiotiskt och hundar har faktiskt känslor dom med. Jag är rädd över att vi får lämna bort våran lilla Sigge i sommar/höst. Han ska nämligen bli storebror åt en liten bebis som är beräknad till den 1 juni. Min största skräck just nu är att bebisen ska bli allergisk mot Sigge och jag vill inte ens sätta mig in i situationen om vi måste "göra oss av" med lilla Sigge, usch!

2010-01-10 @ 20:29:03
URL: http://surrovich.blogg.se/
Postat av: JohannaMariaMs

Linnea - Det är tufft! Han är ju ändå min bebis.. Men visst har du rätt i att man måste tänka på hans bästa. I det läget kan man inte vara egoistisk.. Han mådde helt enkelt inte bra. Så trots att beslutet är jobbigt, var det ett lätt beslut att ta.



Massa kramar!

2010-01-11 @ 08:48:54
URL: http://johannamariams.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0