Enbart din känsla
Jag minns när jag fick reda på att jag hade cancer. Jag fick reda på att jag var sjuk och hade cancer och att jag med all säkerhet skulle få behandling, men man visste inte i det läget vilken behandling jag skulle få. Det skulle ett flertal tester, prover och röntgen avgöra.
Jag jobbade i två veckor efter mitt första cancerbesked, det är två veckor av dimma. Jag minns bara fragment av den tiden. Jag minns däremot att jag läste två böcker som jag blivit rekommenderad av en vän att läsa. Självklart var det två böcker som handlade om cancer. Som jag grät, när jag läste dem. Den ena var Ps. I Love You av Cecelia Ahern och En Sorts Kärlek av Ray Kluun. Jag minns att en person sa till mig, ”-Nu är ju inte du lika sjuk som personerna i böckerna, men det kanske kan vara bra för dig att läsa dem..”
Nu var det så att jag faktiskt tog illa vid mig av det den här personen hävde ur sig. Jag visste att jag inte var dödssjuk, men jag visste inte HUR sjuk jag var. Att veta att du kommer att få behandling men inte vilken, eller HUR länge. Att veta att du kommer att må dåligt, men inte HUR dåligt. En persons känslor inför sjukdom eller dödsfall, lycka, förlossning, livet ja, allt, är enbart ens egen. Ingen annan kan någonsin säga hur man bör känna eller hur man bör hantera den känslan.
Det är din känsla. Och enbart din.
Bra sagt, det stämmer verkligen! :)
Håller verkligen med. När man sitter där svullen, hårlös, illamående och har ont överallt och får höra något i stil med "att man inte är så sjuk ändå, du är ju inte döende" blir man lite galen. Men det är bara folk som inte är insatta som kan säga så.
Fått höra av vissa att jag inte kan ha haft det så jobbigt, varit så allvarligt sjuk eller mått sådär jättedåligt. Bara för att jag verkligen kämpat mig utanför dörren för att kunna få komma ut ibland och träffa folk.
Men som sagt, det är oftast människor som kanske inte vet som mycket som säger så =)
Men precis! Klart som tusan jag försöker sminka mig och göra det bästa av situationen när jag orkar. Så får man skit för att man ser pigg ut också =P
Kramar!
Tack för att du delar med dig av dina tankar. Jag hittade din blogg för ett tag sedan. Har också varit sjuk och känner igen så mycket av det du skriver. Skönt att veta att man inte är ensam. Många kramar!
Himla bra skrivet! Så sant att det är enbart din känsla och ingen annans...
Kramis
Bra skrivet!!
Jag håller med Katarina, tack för att du delar med dig av dina tankar. Följer din blogg nästan dagligen. Du verkar va en fin tjej. Lycka till med allt! Kram på dig Johanna!
Jag minns hur hemsk ovissheten var. Ville bara veta vad som skulle hända och när. Och helst så ville jag att någon annan kunda ha tagit hand om alltihop och fixat det åt mig :p
Men...det fungerar ju inte så.
Minns inte mycket av det första läkarbesöket efter jag fick beskedet cancer. Dessutom så fick jag mitt besked via telefon. Något som kritiserades senare av psykologen som jobbade tillsammans med min läkare på prov några månader under den tiden.
Hade en kompis med mig till det där första besöket, men hon blev tillsagd att vänta utanför när jag gick in för att träffa kirurgerna. Helt vansinnigt.
Sen så var det allt det där med att berätta för andra...det var inte lätt. Speciellt min familj hade det svårt eftersom mamma dog i cancer 1977. Tror att vi alla gick omkring med samma oro under många år att någon av oss skulle drabbas.
Cancer är väldigt privat. I alla fall så var det så för mig. Det var först efteråt som jag öppnade upp och började prata om det. Medan jag var sjuk så stängde jag ut en massa människor och ville klara mig själv.
Har sett sen dess att det inte alls är ovanligt.
Såå rätt!
Som alltid så värmer era ord fruktanvärt mycket! Ni är underbara helt enkelt... <3
