Känslor..
Min morgon började helt uselt. Jag är så fruktansvärt ojämn i humöret föt illfället och det går tyvärr ut över min älskade sambo. Han är ju den jag absolut inte vill såra, men tyvärr blir det så. Jag har insett att jag nu känner mig redo att prata med någon proffesionell. Har så mycket känslor. Men om vad, det vet jag inte. Det är nog m å å n g a faktorer...
Jag blir ledsen utan att egentligen veta varför och jag hatar hur jag ser ut. Att veta att det kommer att ta månader innan jag ens har hår ner till öronen.
Jag märker tydligt att jag lägger upp en fasad över hur jag egentligen mår. Vet att jag alltid varit bra på att dölja när jag mått dåligt. Jag ignorerar det helt enkelt, för vem vill må dåligt? Eller erkänna för andra att man mår dåligt?
Därför känns det som att det kan komma som en chock för många, att jag faktiskt mår dåligt.. Just för att jag döljer det, och jag vet att jag döljer det bra. Under hela mitt liv har jag egentligen hållt mina känslor för mig själv, av väldigt många anledningar som jag inte har lust att skriva om här..
Jag har svårt för att öppna mig - vara ärlig mot mig själv, och där har jag en till anledning till att skrivandet här har varit så bra för mig. Jag kan ventilera mig, skriva det jag vill...
Det här var inte alls det jag tänkte skriva om från början. Men ibland vill inte känslor (och händer) skriva det som huvudet redan tänkt ut. Men, om två veckor ska jag träffa min nya kvinnliga läkare och då kan jag förhoppningsvis få svar på mina frågor, och hjälp att hitta en bra psykolog... För jag behöver det!
Hej! Starkt av dej att erkänna både för dej själv och för andra att du faktiskt mår dåligt. Det är bra att kunna "riva ner" sin starka fasad och ta tag i det man behöver hjälp med! Jag håller på dej!!
Madeleine
Hej Johanna!
Man måste få tillåta sig att landa i allt man varit med om.För mig har allt kommit efteråt..det här med känslor osv...självklart vill man inte att det ska gå ut över sin käraste men det är ju dom som känner en utan och innantill och det är ju dom man kurar in sig i när allt känns jobbigt...men du får väl förklara för Patric hur det känns just nu och att du inte vill på nåt sätt såra honom.
Sen det här med ditt utseende utan håret...det är en jätte stor del av ens personlighet och jag lovar dig att bara det växer ut åtminstone några cm till så ska du se vad tuff du kommer att bli med din nya korta frisyr..som du kan färga och trixa med om de vill det.
Det finns ju sååå många olika snygga färger att prova.
Du som har ett så fint och vackert ansikte borde inte ha några problem att passa i en kort snygg frissa tro mig...
Ha det så bra johanna
Kram Camilla
Förstår precis vad du menar med att lägga på en fasad, något jag alltid har gjort och jag instämmer att man vill ju må bra och det känns inte som att man mår bättre av att må skit även på utsidan. Jag har ett annan bakgrund/problem än du och har precis lyckats få psykhjälp. Jag kom till en punkt när jag hade gått ner så hårt i en depression - utan att visa på utsidan och till slut orkade jag inte. Tack o lov fick jag äntligen hjälp, antidepressiva som funkar toppen + psykguidning o ska nu börja m KBT (kognitiv beteende terapi). Nåväl - lång utläggning för att komma fram till poängen att jag känner det lite som en kapitualtion - dock en positiv sådan. jag orkar inte låtsas må toppen utan har berättat för alla att jag mår skit men att det inte är värre än så(vilket borde var lite snabbare för folk att fatta iditt fall som gått igenom cancerlandet). jag försöker att oftare stanna upp innan jag får ett spel och fundera ut hur mycket problemet i nuet verkligen stör mig på en skala, lite som att räkna till 10 fast mer relaterat till än själv än meningslösa siffror (själv blir jag bara provocerad när någon ber mig räkna till 10)
Kan ju knappast bli sämre av att testa psykhjälp?! och du om någon borde inte ha prolem att få snabb hjälp (jag har försökt vid upprepade tillfällen men fick inte adekvat hjälp förrän efter 8 år).
Håller mig uppådaterad via din blogg dagligen så berätta gärna hur det går för dig!
/Caroline
Måste tillägga - jag tycker du är supersnygg utan hår. Har funderat på att raka av mig håret men det kom lite av sig när jag kom i närkontakt med cancer. Med du är snygg, snyggare utan långt hår tycker jag!
en dålig morgon kan förstöra en hel dag =)
Tycker du är så otroligt vacker i ditt korta hår så bry dig inte om det. Skönhet kommer från så många andra ställen än bara utsidan och du visar verkligen prov på de genom din blogg. Bara kämpa på, har du kommit SÅ HÄR långt klarar du allt. / Maria
fina johanna <3
skickar massa varma kramar från djupaste norrland....
jag förstår att d e mkt känslor som inte hunnit landa än och jag tycker du är stark som vågar ta itu med dem och be om hjälp,det om ngt är en oerhörd styrka!
Puss o krams <3 <3 <3
Jag tycker du e söt ändå! Och en bra kurator är till stor vikt, har även hört att den stora smällen kommer efteråt så de e nog inte konstigt att du mår dåligt! Ha en trevlig kväll! tjingeling
Hej!
Jag har undrat flera gånger om du verkligen mår så bra som det har verkat. Det är givetvis tråkigt att sanningen är en annan än den du har gett en bild av på bloggen, men det är bra att du tillslut kan erkänna att du mår dåligt. Det är ett stort steg att erkänna det. Jag är i en annan situation men på sätt och vis liknande. Jag och min expojkvän separerade i februari, men det är först nu den senaste månaden som jag insett hur dåligt jag mår av det och som jag vågat visa det för andra. På något sätt har jag lurat mig själv genom att gömma mina känslor. Hoppas du kan få hjälp av en psykolog.
Ja, det där med känslor är verkligen inte lätt... För mig kom allt när jag mådde bättre fysiskt, då försvann den psykiska styrkan jag haft genom allt.. Man måste tillåta sig själv att vara ledsen, att sörja.
Men att vara en glad och positiv tjej och sen visa att man tycker något är jobbigt, är sjukt jobbigt... dels för att man har kraven på sig själv att man ska må bra, ska tänka positivt hela tiden.. Men också över hur ens nära kommer reagera, för de har ju synen av en själv som positiv och glad, de är inte vana vid att man inte mår bra.
Jag håller tummarna, du är grym =)
Kramar i massor
Detta är sååå likt många inlägg jag själv skrivit.
Bra att du tar tag i det för det märkte jag själv att man måste.
Kolla gärna upp om du inte kan gå på seminariet på Brännö i Göteborg, tror det kommer bli supernyttigt.
Och ja håret.. det suger jag bryter fortfarande ihop över vilken jävla tid det ska ta för skiten att växa ute igen...
Kram
Jag fick livmodershalscancer i mitten av 90-talet och jag känner igen mycket av det du skriver här. Resan tillbaka kan vara både lång och svår.
Det bästa du kan göra är att få tag på en psykolog som är specialiserad på den här sortens saker.
Jag hade en mailing lista som hette Att Leva Med Cancer i slutet av 90-talet, och det var många som var i din situation och försökte komma tillbaka till livet igen.
För min egen del så hade jag problem att acceptera att cancern hade drabbat mig, och det var en chock som inte släppte på mycket länge efteråt. Allt hände så snabbt och andra fick kontroll över mitt liv och vad som skulle hända med mig.
En sak som kan vara bra att komma ihåg är att ingenting kommer att vara som förut...men det har du nog redan märkt av själv. Ändra inte för mycket i rutiner som du har haft länge. Det är lättare att komma tillbaka efteråt om du har kvar samma människor runt dig, samma jobb, samma allting faktiskt.
Och lycket till :)
har aldrig varit inne på din blogg innan men jag gillar den. så hemskt med cancer, kan inte ens föreställa mig hur det är..
men jag måste säga att du har ett väldigt vackert ansikte, och det kommer fram bra i dina foton. otroligt vacker, med eller utan hår :)
